”Det kom en liten orkester från Falkenberg. Jag minns särskilt trummisen, han var rolig.” Orden är Agneta Gips. Hon växte upp i läkarvillan på Fagereds sanatorium och minnet är från 1950-talet.

Hon är inte den enda som kommer ihåg den rolige trummisen.

Även Anita Andersson som arbetade på sanatoriet under det sena 1950-talet och det tidiga 1960-talet minns honom. Anita bläddrar i sitt fotoalbum och visar oss en bild. ”Där är orkestern jag berättade om. Där är trummisen.” Hon skrattar vid minnet.

Vad hette orkestern? Varken Agneta eller Anita minns. Men trummisen gjorde alltså sådant intryck att de kommer ihåg honom – ännu nära 70 år efter att de hörde honom spela.

Tillvaron på sanatoriet kretsade vid den här tiden naturligtvis runt behandlingen – både för personalen och patienterna. Mat, vila, medicinering, promenader och vila igen. Sängar skulle bäddas, undersökningar genomföras.

Men på 1950-talet, precis som under tidigare decennier, fanns också tid för vård av själen – tid för förströelse och nöjen så gott det gick. Det arrangerades filmvisningar och konserter, föreläsningar och turneringar i luftgevärsskytte. Agnetas och Anitas minne rör personalens bal som hölls årligen någon gång kring jul, nyår eller trettonhelgen. Huruvida trion med den rolige trummisen även spelade för patienterna vet vi inte säkert, men vi gissar det.

Vi vill veta vad orkestern hette och vem trummisen var. Det är meningslöst att leta efter någon bokning av dem i handlingarna på Regionarkivet. För hur skulle vi leta? Efter ”orkestern med den rolige trummisen”? Nej, knappast.

Det vi har att gå på är:

• Trummis (rolig)

• Trio

• Eventuellt från Falkenberg

Vad göra? Jo, man rådfrågar Lars Hillerström som driver Studio Lynga. Han arbetar med en stor kartläggning av gamla orkestrar från Falkenberg – en verklig kulturgärning. Är det någon som vet något om roliga trummisar, är det han.

Och mycket riktigt. Han gissar på Zetterbergs Trio, ledd av Karl Zetterberg – omtalat rolig trummis. Vi håller föreläsningar i Okome och Falkenberg och testar teorin på åhörarna. Jodå, det kan stämma. Ingen har i alla fall något att invända.

Lars Hillerström hjälper oss komma i kontakt med Karl Zetterbergs son – Per Olof Zetterberg.

”Min pappa hette Karl Gotthard Zetterberg. Han spelade trummor. Det är alldeles säkert han som skulle varit skämtsam och rolig, det var hans signum på kalas”, säger Per Olof när vi hörs på telefon. Bingo!

En junikväll träffas vi. Vi visar Anitas bild. Ja, visst, det är hans far. Zetterbergs Trio. Arvid Johansson spelade dragspel och piano och Sune Stenström spelade saxofon och fiol. Zetterberg jobbade som sättare på Hallands Nyheter, Johansson som kontorist eller kamrer på Falken och Stenström kan ha varit stenhuggare. Musiken var ett extraknäck.

”Zetterbergs Trio spelade på fester och arrangemang. Pappa var en humoristisk och glad person. Jag kan tänka mig att han kunde roa publiken på sanatoriet med imitationer och sådant”, säger Per Olof.

Karl Zetterberg hade bland annat ett nummer där han tog upp personer från publiken och hypnotiserade dem.

Vad fick han de ”hypnotiserade” att göra?

”Det var allt möjligt. Att det var flugor och bin som stack dem och sådant.”

Ingen i Zetterbergs Trio sjöng men de brukade ha med sånghäften till publiken. Repertoaren bestod mest av populära schlagers. Karl Zetterberg underhöll också med att berätta historier. Musik, sång och skratt – så var det när Zetterbergs Trio spelade.

Minnet av din pappa och hans medmusiker lever fortfarande – även 70 år efter spelningarna.

”Det är roligt att höra. Han var sådan i verkliga livet också. Han gick bort 1997.”