Vi snickrar på ett föredrag. Vi ska berätta om Fagereds sanatorium i ord och bild, men de som arbetade och vårdades där under de första decennierna är borta sedan länge. Vi kan inte fråga dem hur tillvaron där var. Det som däremot finns är journaler, fotografier, inskrivningslistor och årsberättelser. Vi har varit i Region Hallands arkiv i Halmstad och kopiatorn har fått gå varm. Nu är det bara att plöja alla papper och sortera bland viktigt och mindre viktigt. Det finns så mycket att berätta!
Julkommittén 1941 står det textat på fotografiet. I det här fallet får vi förstå det som att någon eller några av patienternas föreningar på Fagereds sanatorium skapat just en julkommitté. Om det planeras julfirande, eller är annat i görningen låter vi vara osagt. Tre kvinnor och fyra män deltar i mötet. Vi ser lockat hår, kavajer, slips och väst, och på bordet ett bläckhorn och en skrivmaskin. Alla ser ut att ha rediga skor på fötterna. Inga inneskor eller tofflor.
Patientföreningarna fanns med redan från sanatoriets första år i drift. Stadgarna till Fagereds Kvinnliga Patienters Hallförening antogs vid ett möte den 6 november 1918, alltså bara några år efter att sanatoriet öppnat 1914. Föreningens syfte var att låta medlemmarna läsa de tidningar som föreningen prenumererade på – gissningsvis ett billigt nöje för patienterna. Hallföreningen Kamraterna, för de manliga patienterna, hade liknande verksamhet.
Länge fanns en kvinnlig och en manlig förening. Inte så konstigt. Vården var uppdelad i kvinnlig och manlig avdelning. Kvinnornas förening prenumererade tidningar fanns att tillgå på den kvinnliga sidan, männens på den manliga.
Exakt hur många föreningar som verkat vid sanatoriet är lite oklart. Men vi vet genom besök vid regionens arkiv i Halmstad att de kvinnliga och manliga hallföreningarna, föreningen Nöje och Trevnad samt Fagereds Patienters Understödsförening gick samman till en enda förening vid nyåret 1942 – 1943. Mötesprotokollen låter oss förstå att medlemmarna tyckte det var bäst och enklast så.
Att tillbringa julen på sanatoriet kan ju knappast ha varit vad man önskade som vare sig yngre eller äldre patient. Men gemenskapen med de andra patienterna kanske ändå gav något slags tröst.
Vi bläddrar i ett av de gamla fotoalbumen. Vi tror att det tillhört släktingen E som avled i tuberkulos 1941, 34 år gammal. I alla fall är det hennes bilder vi ser, från hennes tid på sanatoriet.
Någon vägledning har inte lämnats oss. Det är bilder från sommarhalvår och vinterhalvår, men det står inget om vilka som förekommer på bilderna. Sol och snö, värme och kyla, varma och svala kläder – och plötsligt; på ett uppslag möts vi av detta fotografi, från ett Luciafirande. Vi vet inte säkert om det är patienter eller personal eller både och i detta Luciatåg med tärnor och en tomte, men utifrån vår övriga research kan vi föreställa oss att det huvudsakligen är patienter som hittat på detta för att ha något att ägna sig åt. Och det klart man vill fira Lucia, även om man är inlagd på sanatorium!
Vi pillar ut bilden från sidan i albumet. Försiktigt, försiktigt… Kan det vara så väl att E antecknat något?
Ja! Det har hon! Så här ser det ut på baksidan av fotografiet:
Det blir som en hälsning från E till oss här i dag. Värme. Tacksamhet.
Tack E för att du meddelade dig på detta vis.
Så får vi fira Lucia även i år, med tärnor och tomte och ljus i adventstid.
”Vidare bliver en liten anstalts uppfostrande betydelse ganska tvivelaktig; den kan åtminstone icke jämföras med den, som utgår från de stora sanatorierna, där sjukhushygienen är mönstergill, och därifrån de hemvändande patienterna, efter att hava tillgodogjort sig verkliga hygieniska lärdomar, för sin omgivning verka långt mer hygieniskt uppfostrande än både hälsovårdsnämnds och läkares föreskrift.”
Ja, vilken typ av tuberkulosvård skulle inrättas i Halland? Skulle man bygga mindre vårdenheter eller samla vården till ett stort sanatorium? Landstingets tillsatta kommitté hade att utreda den saken och vad det arbetet resulterade i kan förstås av kommitténs utlåtande här ovan. Ett stort sanatorium var att föredra.
Små enheter nära hemmet skulle riskera många besök från anhöriga, och sådana skulle störa vården, resonerade kommittén.
Kommittén framhöll värdet av ordning och disciplin, och effektiviteten och den goda hushållningen som kunde uppnås på en stor anläggning. Bland annat skulle kosten kunna varieras mer, till en lägre kostnad, i stordrift, sa kommittén.
Vi får förstå det som att de utskrivna patienterna hade uppgiften, eller tog på sig uppgiften, att sprida kunskap om sjukdomen och hur den spreds.
Kommitténs rekommendation följdes och byggnaden står kvar än i dag, i Lia, Fagered, Halland.
Fagereds sanatorium var just ett sanatorium fram till 1960-talet. När lungkliniken vid länssjukhuset i Halmstad öppnade den 8 februari 1965 flyttades tuberkulosvården över dit, i den mån den behövdes. Vid den tiden fanns effektiva mediciner som gjorde sanatorievården överflödig.
Det gamla sanatoriet i Lia, Fagered, omvandlades till Liahemmet med vårdinrättningar för psykiatrin och långvården; Liahemmets psykiatriska avdelning och Liahemmets somatiska avdelning.
Den 31 december 1995 var sjukvårdsepoken över. Liahemmet stängdes och landstinget sökte en köpare av anläggningen. Det tog sin tid, men i november 1996 kunde landstinget presentera den nye ägaren – stiftelsen European Institute of Health and Education. Bakom stiftelsen stod Sjundedagsadventisterna. Stiftelsen bedrev undervisning på anläggningen.
Anläggningen har därefter haft ett flertal ägare och verksamheter, och fungerat som vandrarhem, hotell och flyktingboende. I dag används huset som hotell under namnet Liahof.
Gran, tall, ek, björk och bok bär fortfarande de flesta av sina löv. Men hösten har kommit till Halland och marken i Lia, Fagered växlar sakta färg från grönt till brunt, gult och rött.
Vi är på upptäcktsfärd vid det gamla sanatoriet. Vi vill finna de promenadstigar som vi läst om i sanatoriets årsberättelser. I direkt anslutning till huvudbyggnaden finns ett par asfaltsbelagda gångar. Den ena leder fram till det som i dag är en liten lekplats. Den andra leder upp till en platå. Ingen är speciellt lång. Det här är inte de omskrivna stigarna.
Men i skogen bakom den gamla sanatoriebyggnaden finner vi vad som rimligtvis måste vara rester av de gamla stigarna. På något ställe finner vi en terrassering. Ja, det här är anlagt, byggt, skapat av människan.
Här ordinerades patienterna promenader, i den mån läkaren fann det lämpligt. De som vårdades på sanatoriet var mycket sjuka, och vi ska nog inte föreställa oss några raska power walks. Snarare långsamma, steg för steg, sakta, med tunga andetag. Vi drar ner den friska skogsluften i lungorna.
Vi ser oss om. Kan vi finna platsen där det här fotografiet togs?
Det ska vara en sten och en slänt. Kanske stenen där borta? Om man tittar från andra sidan? Nej, vi finner den inte i dag.
Tåget stannade nere vid stationen i Lia. Nu var det att ta sig upp mot sanatoriet. Det ligger på en höjd. Det är drygt 800 meter att gå. Luften är fuktig. Ska det här hjälpa?
På Fagereds sanatorium vårdades i första hand patienter från Halland. Från öppningen sensommaren 1914 till den 1 januari 1916 hade hela 453 ansökningar om vårdplats kommit in. Häften av de sökande (48 procent) kom från städerna, hälften (52 procent) från landsbygden. Men alla fick inte plats. 383 patienter vårdades de första åren.
De som fick plats på sanatoriet kom från Halmstad, Falkenberg, Varberg, Laholm, Kungsbacka, Stafsinge, Tvååker, Ullared, Veinge, Kinnared, Onsala… Ja, patienterna kom från i stort sett samtliga orter i Halland.
Kvinnor vana vid kustens karga klippor och strändernas sanddynor, män från odlingslandskapets åkrar och beteshagar, barn från städernas gränder och torg – alla kom de hit till Fagered i hopp om att bli friska.
Fagereds sanatorium invigdes den 12 september 1914. De första patienterna hade tagits emot redan den 20 augusti.
Men det var oroliga tider. Första världskriget hade precis brutit ut och priserna skenade. Landstinget stod alltså med ett helt nytt sjukhus med 96 vårdplatser, men – något förenklat – utan resurser att ta emot patienter. Lösningen blev att starta med halv beläggning.
Vid invigningen vårdades femton patienter på sanatoriet. Samtidigt hade den första chocken efter krigsutbrottet lagt sig och landstinget såg att det var möjligt att få tag i förnödenheter för att kunna driva sanatoriet ungefär som planerat. Samma dag som invigningen hölls beslutade direktionen därför att sjukhuset skulle fullbeläggas.
En solig dag i grönskan vid Fagereds sanatorium, någon gång under 1930- eller 1940-talet. Solstrålarna strilar ner genom lövverket. Vilka männen på bilden är vet vi inte. Men vi gissar att de är ute på en promenad. Kanske ordinerad av doktorn. Så hittar de stenen – precis lagom hög att sitta på. Ska vi ta en bild? Det klart. De sätter sig. Tittar in i kameran. Fotografen knäpper av bilden. Vi hittar dem i ett fotoalbum.
Mitt i skogen, på en höjd, ligger Fagereds gamla sanatorium. Hit reste kvinnor, män och barn i hopp om att vinna hälsan åter. Med frisk luft, bra kost och vila skulle tuberkulosen fördrivas. För många blev vistelserna på sanatoriet tröstlösa. Inskrivning följdes av utskrivning, för att sedan följas av ännu en inskrivning. Många återkom både tre och fem och sju gånger till sanatoriet. En del tillfrisknade faktiskt, och kunde fortsätta sina liv – om än märkta av sjukdomen. Andra dog.
Tuberkulos var en folksjukdom och många av oss som lever i dag bär berättelser om tuberkulos – om släktingar vars hela barndom eller ungdomsår försvann i oändliga sanatorievistelser, om släktingar som dog, om släktingar som överlevde.
Men hur var livet här? Vad gjorde patienterna om dagarna? Och varför byggdes sanatoriet just här? Det håller vi på att undersöka. Har du vistats på sanatoriet eller vårdades någon av dina släktingar här? Hör av dig, vi vill gärna ta del av din berättelse.
