Vi möter en möhippa i folkvimlet i trapporna vid Trocadéro. Härifrån har man obruten utsikt mot Eiffeltornet. Bild: Dick Gillberg
Paris i oktober. Vi promenerar på Marsfältet mot Eiffeltornet. Det är en solig helg och på gräsmattorna samlas parisare och turister till picknick.
Eiffeltornet en solig helg i oktober. Vi närmar oss det över 300 meter höga tornet i promenadtakt. Bild: Dick Gillberg
Vi passerar köerna vid Eiffeltornet och sätter kurs mot Trocadéro. Vi går på bron över Seine och sneddar mellan alla turister som ska fotografera varandra med denna parisiska symbol i bakgrunden.
Med rätt vinkel kommer både vännerna och tornet med i bild. Bild: Dick GillbergHenri Cartier-Bresson Foundation visar Richard Avedons bilder från boken In The American West. Arbetet med bilderna till boken pågick mellan 1979 och 1984. Bild: Dick Gillberg
Sex kilometer västerut ligger Henri Cartier-Bresson Foundation. Där visas Richard Avedons In The American West. Det blir en god fortsättning på fotofestivalen Arles.
Från väggarna blickar tonåringar mot oss – tonåringar som ser ut att ha levt hårt. Och gruvarbetare, luffare och cowboys, butiksbiträden och motellägare – alla fotograferade mot vit bakgrund. Richard Avedon åkte runt i de västra delarna av USA med sin 8 x 10 storformatskamera och ett helt gäng assistenter när han arbetade med projektet.
Arbetet resulterade i boken In The American West från 1985. Den är en klassiker. Här får vi se alla fotografierna från boken, och därtill bland annat polaroidbilder från projektet. Här finns också tackbrev som de porträtterade skickade till Richard Avedon efter att boken kom ut.
Helg och tid för en tur i bil. En Fiat 500 med sufflett. Bild: Dick GillbergParkera inte här någon gång under dygnet. Kvinnan skyndar på i steget. Bild: Dick GillbergDet är minst lika många människor utanför Café de Flore som det är inne på serveringen. Bild: Dick Gillberg
I övrigt inbjuder Paris till stadspromenader med genklang från Hemingways 1920-tal och Stig Claessons 1950-tal. Vi läser om Haussmanns omdaning av Paris och promenerar längs Sankt Martin-kanalens kajer. Vi får också med oss ett besök i kyrkan La Madeleine innan det är dags att vända hemåt.
Kyrkan La Madeleine började byggas på 1760-talet. Den stod färdig först 1845 och då hade bygget både pausats och löpt parallellt med både revolutioner och krig. Bild: Dick GillbergTrapporna vid Montmartre en förmiddag i oktober. Vart går stegen nästa resa? Bild: Dick Gillberg
Med utblick från ett av påvepalatsets torn, över torget strax nedanför, staden och det omkringliggande landskapet. Bild: Dick Gillberg
Hur många påvar kan katolska kyrkan ha? En. Det tyckte man även på 1300-talet. Problemet var bara att man inte var överens om vem som skulle vara påve. Resultatet blev att en påve satt i Rom och en annan i franska Avignon. Ett tag fanns det även en påve i Pisa.
Vi reste till Avignon och tog del av denna historia genom att besöka det gamla påvepalatset.
Det var vi inte ensamma om att göra. Vi hade sällskap av såväl skolungdomar som franska familjer på utflykt och digitala kreatörer. Har vi kommit med på någon video direktsänd av influenser från Japan? Inte omöjligt, med tanke på allt det filmmaterial som några av besökarna måste samlat ihop.
Påvepalatset i Avignon tillhörde Vatikanstaten fram till 1791. Bild: Dick GillbergKlart man vill ta en bild utanför påvepalatset! Är alla med? Nu! Bild: Dick GillbergDe svarta lådorna i mitten av salen kröns av ett slags QR-koder som besökarna till påvepalatset kan fånga in med hjälp av de läsplattor som de tilldelas i entrén. Få besökare verkade vara förtjusta i denna lösning. Idén kan vara god, men tekniken var inte särskilt användarvänlig. Ge oss en riktig guide! Bild: Dick GillbergEn av påvepalatsets trädgårdar fann vi i den östra delen av palatset. Bild: Dick GillbergPåvepalatset i Avignon med sin krenelerade mur varifrån palatsets försvarare kan skjuta från öppningarna och söka skydd bakom tinnarna. Bild: Dick Gillberg
Byggandet av påvepalatset inleddes 1335. Allt som hör därtill fungerar mer eller mindre som en egen stadsdel.
Vi passade också på att gå ut på den halva bron som givits namn efter Sankt Bénézet. Rhone forsar och breddar ibland. Den medeltida stenbron som från början sträckte sig över hela floden har skadats av vattnet och den som vill komma från strand till strand har inte mycket nytta av den, då den upphör mitt i floden. Den som däremot vill få en vacker vy över staden och det omkringliggande landskapet gör rätt i att ta promenaden ut på bron.
Sankt Bénézet-bron övergavs redan på 1600-talet, då flera av valven hade rasat. Bron ansågs vara för dyr att underhålla. Bild: Dick Gillberg
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven mitt i Arles gamla centrum. Den som besöker fotofestivalen i Arles får stadens historiska sevärdheter på köpet. Fler än vi fastnade för det häftiga ljusspelet i valven. Bild: Dick Gillberg
Årets version av fotofestivalen i Arles inleddes i somras och avslutades den gångna helgen. Festivalen arrangeras återkommande sedan 1970. Vi var där några dagar under den sista veckan och fick möta såväl konst som kulturhistoria.
Vägen till Arles gick via Paris. Väl framme, efter en tågresa genom ett landskap i brytningstid mellan sommar och höst, hade vi en eftermiddag, en heldag och en förmiddag på plats för att ta del av festivalen.
Amfiteatern mitt i Arles uppfördes omkring år 90. Efter Västroms fall byggde människor sina hem innanför teaterns murar. Men byn innanför murarna rensades bort under 1820-talet och sedan 1830 används teatern igen, bland annat för konserter och tjurfäktningar. Bild: Dick Gillberg
Vi visste att vi skulle få möta mycket fotografi och fotokonst och en fin stad med byggnadsverk från Romarrikets dagar, men vi visste inte att de två skulle förenas på ett så bra sätt. Utställningarna ges bland annat i stadens gamla kyrkor och kloster och som fotofestivalsbesökare får man på det här sättet liksom stadens sevärdheter på köpet. Vad bra!
Marknad vid stadsmuren i Arles. Grönsaker, bröd, kött, fisk, hantverk och loppisprylar samsas på platsen. Marknaden är på plats varje onsdagsförmiddag. Bild: Dick Gillberg
Utställningarna gavs på 25 olika adresser – alla inom gångavstånd från stadskärnan. Vi besökte… ja… drygt hälften? Flera av adresserna stod värd för flera olika utställningar. Utställningarna är alltså långt många fler än adresserna.
Letizia Battaglia (1935 – 2022) fångade livet i Palermo på bild. Duvan och pojkarna fotograferades under ett påskfirande. Bild: Dick Gillberg
Vad gjorde då mest intryck?
Vi föll båda för Letizia Battaglias bilder från 1970- och 1980-talets Palermo. Hon arbetade som pressfotograf och fångade maffians mord, invånarnas vardag och årets högtider på bild. Utställningen innehöll också en dokumentärfilm där hon berättade om sitt liv och arbete.
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven vid stadens torg. Ljussättningen och miljön, och att vandra mellan bilder projicerade på textil i denna 2000 år gamla miljö var en häftig upplevelse.
En blank daguerreotyp från utställningen med fotografierna från de anonyma fotograferna. Den ena resenären fångad i reflektionen. Bild: Dick Gillberg
In Prays Of Anonymous Photography gillade vi också – kanske mest för den roliga idén att samla på fotografier från icke-fotografer.
Här fanns en samling bilder på en dam som älskade att resa, och som lät sig bli fotograferad på alla de platser hon besökte genom sällskapsresor. ”Jag var här!” Den bilden har vi väl alla hemma? Resultatet i det här sammanhanget: Dam vid bro, dam på välbesökt strand, dam vid gammal kyrka, dam på torg, dam vid slott, dam i dal, dam på utkiksplats, och så vidare – underbart!
Samma utställning bjöd på den rörande historien om mannen som träffat en kvinna som efter en kort romans lämnat honom och staden de möttes i. Han hade därefter rekreerat deras korta romans genom att fotografera platserna de träffats på. Flera av fotografierna i hans album hade sällskap av anteckningar som berättade när de mötts på platsen och vad de sagt till varandra.
Häxkonster. I anslutning till fransk-tyska fotografen Ann-Christine Woehrls utställning med bilder på kvinnor anklagade för häxeri i Ghana fanns denna ljus-, ljud- och bildinstallation. Bild: Dick Gillberg
De häxanklagade kvinnorna i Ghanas berättelser stannade också kvar i minnet, liksom filmen Stendhal Syndrome av Nan Goldin där hon drar paralleller mellan sina vänner och älskare och antikens berättelser om Amor och Psyke, Narkissos och Eko och Diana och Aktaion. Todd Hidos The Light From Within med anonyma hus i natten och landskap fotograferade genom bilrutan lämnade oss med en känsla av melankoli.
Med reservation för att vi inte såg alla utställningarna: Borde inte något på festivalen möjligen upprört oss?
Kombinationen av konst, fotografi, kulturhistoria och arkitektur fångade oss. Efter två nätter i Arles var det dags att fara vidare. Mer om det i nästa resebrev.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024, fotograferad av Dick Gillberg.
Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024. Bild: Dick Gillberg
Kopior från Regionarkivet i Halmstad, egna anteckningar och tidningsartiklar – allt organiseras ibland bäst på golvet och med hjälp av första arkivarien katten Nils Strindberg. Bild: Dick Gillberg
Att göra intervjuer har sin tid, att fotografera har sin tid – och att sortera alla grejer man samlar på sig, det har också sin tid. Eller… tja, det borde ha sin tid. Sedan det senaste besöket på Regionarkivet i Halmstad har vårt material om Fagereds sanatorium vuxit i omfattning, och det kräver delvis ny hantering. Alltså – dags att organisera!
Förvaras A4-papper bäst i pärm eller i kartonger? Kan vi ta hål med hålslag utan att viktiga uppgifter går förlorade? Klarar häftapparaten den här bibban? Hur ska man göra med A3-papper? Allt det här kräver sina funderingar men lösningar är också i sikte. Nya mappar att förvara stora papper i är beställda.
Syftet med alltihop är så klart att ha efterforskningarna lättillgängliga. Hur var det nu med antalet patienter på sanatoriet 1942? Vi ska veta var uppgiften finns och den ska helst inte ta lång tid att hitta.
Så gott som alla Rebeckas anteckningar om sanatoriet görs digitalt, men källorna finns många gånger fysiskt i vårt eget arkiv. Vad gäller bildberättandet arbetar Dick digitalt men också med film. Bildbehandlingen sker alltså både i dator och i mörkrum.
Vi behöver alltså hantera efterforskningarna både i datorn och – som just nu – på köksgolvet.
Det är väl ingen som blir smittad av tuberkulos i Sverige i dag? Sjukdomen är utrotad här? Det stämmer inte riktigt. Sveriges Radio rapporterar i dag om misstänkt fall av TBC på rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Smittspårning pågår.