Under två veckor i juni 2026 samlas konstnärer från Sverige och Norge i Grez-sur-Loing för att måla och umgås – precis som man gjorde under det sena 1800-talet.









Rebecka & Dick
Under två veckor i juni 2026 samlas konstnärer från Sverige och Norge i Grez-sur-Loing för att måla och umgås – precis som man gjorde under det sena 1800-talet.









Rebecka & Dick

Vi går än en gång i Varbergsskolans fotspår i Grez-sur-Loing, men den här gången är vårt syfte med vistelsen i konstnärsbyn ett annat. Vi följer en unik sammankomst. Under två veckor nu i juni samlas svenska och norska konstnärer här för friluftsmåleri.
Det är ju inte första gången som skandinaviska konstnärer strömmar till Grez-sur-Loing. Under 1880-talet reste man hit från Paris, och målade trädgårdarna, floden, bron, byn, det omkringliggande kulturlandskapet och skogarna. Ett och annat porträtt blev det också – och skildringar av det internationella kulturlivet i byn med konstnärer och författare.
Hotel Chevillon – i dag i Stiftelsen Grez-sur-Loings ägo – utgör basen för de här två veckornas vistelse, med gott stöd från Early Grez B&B.
Värmeböljan sätter sin prägel på vistelsen. Konstnärerna passar på att måla under morgontimmarna, innan hettan tar över fullständigt. En och annan utflykt hinns också med, och studier av de platser där Carl Larsson, Julia Beck, Karin Bergöö (Larsson), Karl Nordström och Christian Krohg en gång målade.




Rebecka & Dick


Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.




Nils Kreuger var egentligen färdig med Varberg när han målade ”En kuststad” 1908 och 1909. (Målningen påbörjades på plats i Varberg 1908 och färdigställdes i Stockholm under 1909.) Drygt 20 år tidigare, 1887, hade han kommit till Varberg med penslar och palett för första gången. Sommaren 1908 är enligt ”Konstnärskolonin Varbergsskolan” av Åsa Axberg hans sista målande sommar i Varberg. Han målade då sin tidigare hembygd – med ängar, åkrar och skogsdungar i förgrunden och staden med fästningen och kyrkan, och havet, i bakgrunden. Solen döljer sig bakom ett moln och solstrålarna skickas ner över himlen.
Samma sol gjorde sin entré över franska Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. I Grez-sur-Loing finns ingen fästning, men likväl en medeltida borg som rasat samman. Byn är liten och ruinen ligger inte långt från Hotel Chevillon där svenska konstnärer samlades under bland annat 1880-talet.
Det som skulle bli Varbergsskolans konstnärer Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh målade i Grez under 1880-talet.
Sol och solstrålar i Varberg 1908, och sol och solstrålar i Grez-sur-Loing 2024. En fästning i Varberg. En borgruin i Grez.
Grez-sur-Loing, september, 2024. Det var på kvällen och solen höll på att gå ner. Vi gick över bron mot Hotel Chevillon och då faller det sig naturligt att blicka mot den gamla ruinen. Då slog det mig att ljuset där och då verkligen påminde om målningen som Kreuger gjort i Varberg. Det är ganska ovanligt att solstrålarna verkligen faller genom molnen på det distinkta sättet.

