Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024, fotograferad av Dick Gillberg.
Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024. Bild: Dick Gillberg
”En kuststad” av Nils Kreuger, Varberg 1908 – 1909. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Borgruinen i Grez-sur-Loing i Frankrike en kväll i september 2024, fotograferad av Dick Gillberg. Byn – som lockat många konstnärer – ligger ungefär sju mil söder om Paris. Bild: Dick Gillberg
Nils Kreuger var egentligen färdig med Varberg när han målade ”En kuststad” 1908 och 1909. (Målningen påbörjades på plats i Varberg 1908 och färdigställdes i Stockholm under 1909.) Drygt 20 år tidigare, 1887, hade han kommit till Varberg med penslar och palett för första gången. Sommaren 1908 är enligt ”Konstnärskolonin Varbergsskolan” av Åsa Axberg hans sista målande sommar i Varberg. Han målade då sin tidigare hembygd – med ängar, åkrar och skogsdungar i förgrunden och staden med fästningen och kyrkan, och havet, i bakgrunden. Solen döljer sig bakom ett moln och solstrålarna skickas ner över himlen.
Samma sol gjorde sin entré över franska Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. I Grez-sur-Loing finns ingen fästning, men likväl en medeltida borg som rasat samman. Byn är liten och ruinen ligger inte långt från Hotel Chevillon där svenska konstnärer samlades under bland annat 1880-talet.
Det som skulle bli Varbergsskolans konstnärer Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh målade i Grez under 1880-talet.
Sol och solstrålar i Varberg 1908, och sol och solstrålar i Grez-sur-Loing 2024. En fästning i Varberg. En borgruin i Grez.
Grez-sur-Loing, september, 2024. Det var på kvällen och solen höll på att gå ner. Vi gick över bron mot Hotel Chevillon och då faller det sig naturligt att blicka mot den gamla ruinen. Då slog det mig att ljuset där och då verkligen påminde om målningen som Kreuger gjort i Varberg. Det är ganska ovanligt att solstrålarna verkligen faller genom molnen på det distinkta sättet.
Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg”En kuststad” av Nils Kreuger. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Vilket ljus ska det bli i dag? Fönstren i rummet vetter ut mot gatan och genom dem får man en aning – men för att veta måste man gå ut och ner mot floden. Grez-sur-Loings gamla borgruin i morgonljus, ett av brons fästen mitt på dagen och ruinen och byn i kvällsljus.
Hur mår den här dörren? Är det game over? Och Hotel Chevillons fasad mot Rue Carl Larsson – har surrealisterna kommit till byn? Byns dörrar och fönsterluckor har andra kulörer än dörrarna där hemma.
Segergest på fasaden i skarpt solljus och den gamla bron över Loing i fullmånens sken.
Rebecka skriver om Fagereds sanatorium i en av salarna på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium – detta ställe som gäckar och som kittlar fantasin och nyfikenheten… Men hur ska man jobba med ett sådant projekt? Det är svårt att finna tiden och orken i vardagen.
Men så får vi höra om det gamla konstnärshotellet Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing – att man kan vistas här och arbeta med sina projekt. Och nu är vi här och arbetsron likaså.
Nästan all research om Fagered är med. Det var något svettigt att baxa med sig drygt tolv kilo papper på flyg, tåg och buss – men det gick.
Kullerstensbelagd gränd i byn Grez-sur-Loing. Än blommar det. Miljön inspirerar. Bild: Dick Gillberg
Här på Hotel Chevillon är det uppstigning, kaffe, arbete, frukost och fortsatt arbete. Vi plöjer arkivmaterial som årsberättelser och protokoll och antecknar och skriver på kommande föreläsningar om sanatoriet.
I efterforskningarna stöter vi på åttatimmarsdagens införande den 1 januari 1920 och spanska sjukans härjningar. 1921 var tre av fyra underläkare på sanatoriet kvinnor, får vi veta av en annan av årsberättelse – detta i en tid då en absolut majoritet av de nyutbildade läkarna var män.
Patienternas yrken redovisas också i årsredovisningarna, och listorna över yrken speglar verkligen den tid de upprättades i. 1930 nöjer man sig inte med att skriva att någon arbetar inom textilindustrin utan skiljer på spinneri, på väveri (band- och gardinfabriker), på trikåfabrikation och stickeri samt sömnad. Man kan också arbeta inom Svenska kyrkans kyrkobetjäning, eller placeras inom kategorierna ”kapitalister och rentierer”, backstugosittare eller ”änkor utan närmare uppgift”.
Livet i Grez-sur-Loing är stillsamt. Alla vi möter hälsar vänligt bonjour. Vi varvar arbete med promenader i byn och dess omgivningar. Bild: Dick GillbergMorgonens baguetteinköp är avklarat och nu är det dags för frukost. Mot kaffet! Bild: Dick Gillberg
Vi får mer Fageredsarbete gjort i Grez-sur-Loing på en dag än på veckor hemma. Och ändå finns det plats för intressanta samtal med de andra som bor och arbetar på hotellet, promenader i byn, inköp av baguetter på det lilla bageriet och ärenden in till Fouintainebleu. Ett piano och en gitarr finns också – kul!
Konstnären Anders Ståhl vid flodstranden i Grez-sur-Loing. Den berömda bron i bakgrunden. Bild: Dick Gillberg
Anders Ståhl är 1960-talist men känner sig på många sätt mer samtida med de konstnärer som verkade i Grez-sur-Loing under det sena 1800-talet. Den tidens konst och estetik tilltalar och inspirerar, och har så gjort sedan han var liten och först började teckna. Uppväxten tillbringades i Märsta, men också i Dalarna sommartid där han tidigt blev medveten om konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson.
Vi stöter på Anders, som annars bor i Leksand, här i Grez-sur-Loing. Det här är tredje gången på mindre än ett år som han vistas och målar i byn.
Palett, oljefärger, penslar och en handduk till hands att torka händerna på – och så tar motivet form på duken; bron, hustaken, de i växtlighet omfamnade murarna.
– Jag jobbar snabbt. Vått i vått. Då blir det den omedelbara känslan i dem som jag efterfrågar. Det är på instinkt. Hetsmåleri. Det går undan.
Varför målar du så?
– Det är eldigt när jag målar, säger han och skrattar. Det brinner en eld! Snabbheten är min fördel. Koppla bort skallen, instinkt, tokmåla – då blir det oftast bäst.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar utomhus. Så här har vi träffat på honom flera gånger under de senaste dagarna. Bild: Dick Gillberg
Tidigare har han målat fåglar, nu mest landskap. Impressionismen har enligt honom själv alltid funnits där.
– Ja, det har alltid varit samma tidsanda och estetik. Men det är i vuxen ålder som jag blivit mer och mer medveten om att jag har en impressionistisk ådra. Jag ser det nu när jag tittar tillbaka på vad jag gjort. Det är en fri stil, i nära kontakt med landskapet och naturen. För mig har det varit helt naturligt att jobba på det sättet.
Anders Ståhl är självlärd – vilket möjligen både hjälpt och stjälpt.
– Det är skönt att se att det varit en röd tråd. Jag har gått helt min egen väg, ingen har tvingat in mig i ett fack. Konstskolorna jobbar inte så här. Men jag har saknat genvägar och kontaktvägar. När man ska kryssa i rutan för utbildning står man där…
I Grez-sur-Loing hittar han samma motiv som Karl Nordström och de andra konstnärerna i kolonin fångade för sådär 140 år sedan – om än i dag förändrade av växtlighet.
– Jag tar det som inspiration. Men jag hittar också mina egna miljöer, små vinklar och vrår.
Anders Ståhl stortrivs i Grez-sur-Loing och känner att han får god respons på sitt arbete av byns konstfantaster, att byborna är glada att se någon måla byn på ett sätt som minner om hur den fångades under impressionismens guldålder.
Första gången som Anders Ståhl vistades i Grez-sur-Loing bodde han på Hotel Chevillon – en vistelse som han betalade ur egen ficka. Andra gången bekostades hans vistelse på Chevillon av galleristen Claes Moser. Den här gången bor han på ett B&B genom egen försorg. Bild: Dick GillbergFloden, trädens grönska, stenbron – och vattnets reflektioner i lövverket och brons valv är sådant som Anders Ståhl fångar med penslarna. Bild: Dick Gillberg
– Byborna såg mig nog redan när jag var här i oktober förra året, men sedan när jag började lägga ut mina bilder på sociala medier och när jag var här nu i mars kom folk fram och in till mig i ateljén. Någon gång var det uppåt femton personer där. Jättetrevligt. Och jag blir inbjuden och de ställer fram sitt franska smörgåsbord där alla bidrar med bröd och mat och dryck. Jag har fortsatt att hålla kontakten med folk här. Två av dem kom och besökte oss i Dalarna i somras, och besökte Sundborn och Zorngården. De är måna om sin konsthistoria här i byn.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar här, utomhus i Grez-sur-Loing. Han är glad att friluftsmåleriet på detta sätt får blomma och att byborna och de som följer honom på utställningar och Instagram kan se att traditionen lever.
– Det är kul att inspirera andra att man kan gå sin egen väg. Att man inte behöver tvingas in i ett skapande som man inte känner sig bekväm i.
Gryning över Grez-sur-Loing. Hotel Chevillon och dess ateljéer ligger helt nära bron. Bild: Dick Gillberg
Det var en septemberafton i Grez-sur-Loing. Vi hade ställt vår aftonpromenad till Hotel Chevillon…
En solrosodling är bland det första som möter oss när vi stigit av bussen. Därpå följer stenhus, trottoarer kantade av parkerade bilar, fönster och dörrar som nickar ner mot floden. Hotel Chevillon där vi ska bo genom Stiftelsen Grez-sur-Loing ligger helt nära bron över vattendraget. Men den ska vi titta på senare. Nu kliver vi in och hamnar mitt i förberedelserna för kvällens middag. De som redan varit här en tid har bestämt sig för att samlas till gemensam måltid i salen och vi bjuds att vara med. Så sitter vi där – med de andra gästerna. Här är konstnärer, språkvetare och instrumentmakare. Och vi då som arbetar med bilder och bokstäver. Här satt Carl och Karin Larsson, Karl Nordström, Richard Bergh, Nils Kreuger. August Strindberg var här, liksom Bruno Liljefors, Julia Beck, Eva Bonnier…
Skymning över Hotel Chevillon. Här finns rum, lägenheter, ateljéer och gemensamma utrymmen för de boende. Bild: Dick Gillberg
Nästa dag ser vi oss omkring. Bron, floden, miljöerna – allt är nytt för oss. Men ändå inte. Vi har ju sett målningarna härifrån. Det blir en dag för installation och några intensiva arbetstimmar ute med kamerorna och inne med telefonintervju och läsning av arkivmaterial. Arbetsro.
Grez-sur-Loing är en liten by sju mil söder om Paris. Byn har bussförbindelse med de omgivande byarna och städerna, bland andra staden Fontainebleau som ligger en mil norrut. Byn har ungefär 1500 invånare.
I byn finns Hotel Chevillon som ägs av Stiftelsen Grez-sur-Loing med säte i Göteborg. Här kan kreatörer av olika slag få bo för att utföra arbete. En del vistas här genom stipendium, andra egenfinansierat. Vi har tagit in här på egen bekostnad för att kunna arbeta med projekt som rör Fagereds sanatorium och konstnärerna i Varbergsskolan.
Gillberg & Kvint 