Anders Ståhl är 1960-talist men känner sig på många sätt mer samtida med de konstnärer som verkade i Grez-sur-Loing under det sena 1800-talet. Den tidens konst och estetik tilltalar och inspirerar, och har så gjort sedan han var liten och först började teckna. Uppväxten tillbringades i Märsta, men också i Dalarna sommartid där han tidigt blev medveten om konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson.

Vi stöter på Anders, som annars bor i Leksand, här i Grez-sur-Loing. Det här är tredje gången på mindre än ett år som han vistas och målar i byn.

Palett, oljefärger, penslar och en handduk till hands att torka händerna på – och så tar motivet form på duken; bron, hustaken, de i växtlighet omfamnade murarna.

– Jag jobbar snabbt. Vått i vått. Då blir det den omedelbara känslan i dem som jag efterfrågar. Det är på instinkt. Hetsmåleri. Det går undan.

Varför målar du så?

– Det är eldigt när jag målar, säger han och skrattar. Det brinner en eld! Snabbheten är min fördel. Koppla bort skallen, instinkt, tokmåla – då blir det oftast bäst.

Tidigare har han målat fåglar, nu mest landskap. Impressionismen har enligt honom själv alltid funnits där.

– Ja, det har alltid varit samma tidsanda och estetik. Men det är i vuxen ålder som jag blivit mer och mer medveten om att jag har en impressionistisk ådra. Jag ser det nu när jag tittar tillbaka på vad jag gjort. Det är en fri stil, i nära kontakt med landskapet och naturen. För mig har det varit helt naturligt att jobba på det sättet.

Anders Ståhl är självlärd – vilket möjligen både hjälpt och stjälpt.

– Det är skönt att se att det varit en röd tråd. Jag har gått helt min egen väg, ingen har tvingat in mig i ett fack. Konstskolorna jobbar inte så här. Men jag har saknat genvägar och kontaktvägar. När man ska kryssa i rutan för utbildning står man där…

I Grez-sur-Loing hittar han samma motiv som Karl Nordström och de andra konstnärerna i kolonin fångade för sådär 140 år sedan – om än i dag förändrade av växtlighet.

– Jag tar det som inspiration. Men jag hittar också mina egna miljöer, små vinklar och vrår.

Anders Ståhl stortrivs i Grez-sur-Loing och känner att han får god respons på sitt arbete av byns konstfantaster, att byborna är glada att se någon måla byn på ett sätt som minner om hur den fångades under impressionismens guldålder.

– Byborna såg mig nog redan när jag var här i oktober förra året, men sedan när jag började lägga ut mina bilder på sociala medier och när jag var här nu i mars kom folk fram och in till mig i ateljén. Någon gång var det uppåt femton personer där. Jättetrevligt. Och jag blir inbjuden och de ställer fram sitt franska smörgåsbord där alla bidrar med bröd och mat och dryck. Jag har fortsatt att hålla kontakten med folk här. Två av dem kom och besökte oss i Dalarna i somras, och besökte Sundborn och Zorngården. De är måna om sin konsthistoria här i byn.

Anders Ståhl målar färdigt sina dukar här, utomhus i Grez-sur-Loing. Han är glad att friluftsmåleriet på detta sätt får blomma och att byborna och de som följer honom på utställningar och Instagram kan se att traditionen lever.

– Det är kul att inspirera andra att man kan gå sin egen väg. Att man inte behöver tvingas in i ett skapande som man inte känner sig bekväm i.

Resebrev från Rebecka Kvint & Dick Gillberg