Kopior från Regionarkivet i Halmstad, egna anteckningar och tidningsartiklar – allt organiseras ibland bäst på golvet och med hjälp av första arkivarien katten Nils Strindberg. Bild: Dick Gillberg
Att göra intervjuer har sin tid, att fotografera har sin tid – och att sortera alla grejer man samlar på sig, det har också sin tid. Eller… tja, det borde ha sin tid. Sedan det senaste besöket på Regionarkivet i Halmstad har vårt material om Fagereds sanatorium vuxit i omfattning, och det kräver delvis ny hantering. Alltså – dags att organisera!
Förvaras A4-papper bäst i pärm eller i kartonger? Kan vi ta hål med hålslag utan att viktiga uppgifter går förlorade? Klarar häftapparaten den här bibban? Hur ska man göra med A3-papper? Allt det här kräver sina funderingar men lösningar är också i sikte. Nya mappar att förvara stora papper i är beställda.
Syftet med alltihop är så klart att ha efterforskningarna lättillgängliga. Hur var det nu med antalet patienter på sanatoriet 1942? Vi ska veta var uppgiften finns och den ska helst inte ta lång tid att hitta.
Så gott som alla Rebeckas anteckningar om sanatoriet görs digitalt, men källorna finns många gånger fysiskt i vårt eget arkiv. Vad gäller bildberättandet arbetar Dick digitalt men också med film. Bildbehandlingen sker alltså både i dator och i mörkrum.
Vi behöver alltså hantera efterforskningarna både i datorn och – som just nu – på köksgolvet.
Regionarkivet i Halmstad januari 2025. Rebecka läser ett PM om fettslam, daterat 1918. Bild: Dick Gillberg
Dokumenten om Fagereds sanatorium i regionarkivet upphör aldrig att förvåna. Vid vårt senaste besök i arkivet i Halmstad tittade vi i den inkomna posten från Kungliga Medicinalstyrelsen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle finna, men hade förhoppningar om att hitta skrivelser om hur sanatorievården bäst skulle utföras. Något slags metodutveckling borde ju ha skett. Rekommendationer. Tips.
Någon fettkaka, eller något fettslam hade vi då rakt inte förväntat oss. Icke desto mindre – där låg den: ”Cirkulär till lasarett och sanatorier med platsantal över 50 angående fettsamlare”. Vad är detta?
Jo, det visar sig att Kungliga Medicinalstyrelsen vid statens anstalter för sinnessjuka, som det hette på den tiden, låtit installera fettsamlare – som vi förstår det någonstans i avloppet. Nu önskar Kungliga Medicinalstyrelsen att sådana fettsamlare ska installeras även på Fagereds sanatorium. Det framgår ingenstans om det rör sig om en enda fettsamlare eller flera. Denna i våra ögon märkliga skrivelse kommer till Fagereds sanatorium den 17 oktober 1918.
Bifogat finns ett PM som beskriver fettslammets beskaffenhet och instruktioner om hur ofta som fettsamlarna ska tömmas. ”Fettkakan” beskrivs som en resurs att ta tillvara.
Men varför? Vad ska man med en fettkaka till? Vi kommer att tänka på nyheten hösten 2018, om den enorma fettklumpen i Londons avlopp. Det här verkar ju bara – äckligt?
Men förklaringen finns i skrivelsen: ”Det insamlade fettet har använts för tillverkning av tvål och såpa eller utbytts mot dessa varor hos tillverkare därav.”
Sidospåren blir många när man besöker regionarkivet. Vi hade inte förväntat oss att vi skulle kopiera PM om fettslam och fettsamlare – men till den punkten har vi alltså kommit. Bild: Dick Gillberg
Håll dig ren, tvätta bort tuberkulosbakterier – med tvål tillverkad av fettslam från sanatorier! Ja, vi förstår så klart att fettet genomgått en process innan det hamnar i tvålkoppen – men lite märkligt är det ju. Vi noterar också att 1918 naturligtvis var en kristid med resursbrist på grund av första världskriget.
För er som undrar hur man bäst samlar fettslam – här följer en instruktion: ”Fettslammet bör alltså uppsamlas i täta perioder; flerstädes torde det böra ske 2 gånger i veckan, å andra ställen en gång i veckan. Samtidigt undersökes, om det å bottnen samlat sig tungt slam i avsevärd myckenhet, och bör då denna avlägsnas.”
Träd med mäktigt lövverk i Lia, vid promenadstigarna i närheten av det gamla sanatoriet. Bild: Dick Gillberg
Den 5 februari klockan 19 ska vi berätta om Fagereds sanatorium hos Okome föreläsningsförening och den 12 februari ska vi hålla föreläsning hos Falkenbergs föreläsningsförening på Stadsteatern i Falkenberg. Hoppas att vi ses vid något av tillfällena!
Fagereds sanatorium fungerade som länssanatorium. Det var alltså hallänningarnas sanatorium – oavsett om de bodde i Laholm och Kungsbacka eller någonstans där mittemellan. Vill du höra oss berätta om sanatoriet hos din förening? Hör av dig! Vi nås på rebecka(at)gillbergkvint.se och dick(at)gillbergkvint.se.
Personalbostad vid Fagereds sanatorium en vinterdag. Bild: Anita Anderssons bildsamling
En av de saker som är spännande med att göra research om Fagereds sanatorium är att historien i stora delar inte är berättad. Det finns en hel del att läsa om Liahemmet i lokalt utgiven litteratur, men 1910-talet, 1920-talet och de närmast därpå följande decennierna är inte behandlat i varken artiklar eller böcker i någon vidare omfattning – åtminstone inte vad vi kunnat upptäcka.
Det finns så mycket att berätta om sanatoriet och vi hittar nya spår att följa mest hela tiden. Tiden ja, det är den som ska till för att det ska bli något.
Det här året har vi bland annat upptäckt att en av våra släktingar var på Fagereds sanatorium långt tidigare än vi förut har förstått. Vi har bland annat fått intervjua personer som arbetat på sanatoriet, och ett par av överläkarens Victor Steffens döttrar. Regionarkivet har varit till otrolig hjälp och därtill har vi ägnat lite för mycket tid åt Svenska Tidningar – Kungliga Bibliotekets fantastiska söktjänst som är lite av ett kaninhål.
Stort tack till alla som bidrar och hjälper!
I november föreläste vi på Varbergs Teater, hos Varbergs Föreläsningsförening. Bild: Dick Gillberg
Syftet med alltihop är så klart inte bara att stilla den egna nyfikenheten utan också att dela med sig av det vi lyckas ta reda på. Flera föreläsningar har det blivit under året, och det är vi väldigt glada för.
I oktober berättade vi om sanatoriet hos Hembygdsföreningen Gamla Varberg. Bild: Dick GillbergI början av november berättade vi om vår research på Arkivens dag, på arkivet på fästningen i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Fler föreläsningar är inbokade – den 5 och 12 februari 2025 ska vi berätta om sanatoriet igen, i ord och bild. Mer information om tid och plats kommer. Hoppas att vi ses då.
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Vilket ljus ska det bli i dag? Fönstren i rummet vetter ut mot gatan och genom dem får man en aning – men för att veta måste man gå ut och ner mot floden. Grez-sur-Loings gamla borgruin i morgonljus, ett av brons fästen mitt på dagen och ruinen och byn i kvällsljus.
Hur mår den här dörren? Är det game over? Och Hotel Chevillons fasad mot Rue Carl Larsson – har surrealisterna kommit till byn? Byns dörrar och fönsterluckor har andra kulörer än dörrarna där hemma.
Segergest på fasaden i skarpt solljus och den gamla bron över Loing i fullmånens sken.
Rebecka skriver om Fagereds sanatorium i en av salarna på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium – detta ställe som gäckar och som kittlar fantasin och nyfikenheten… Men hur ska man jobba med ett sådant projekt? Det är svårt att finna tiden och orken i vardagen.
Men så får vi höra om det gamla konstnärshotellet Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing – att man kan vistas här och arbeta med sina projekt. Och nu är vi här och arbetsron likaså.
Nästan all research om Fagered är med. Det var något svettigt att baxa med sig drygt tolv kilo papper på flyg, tåg och buss – men det gick.
Kullerstensbelagd gränd i byn Grez-sur-Loing. Än blommar det. Miljön inspirerar. Bild: Dick Gillberg
Här på Hotel Chevillon är det uppstigning, kaffe, arbete, frukost och fortsatt arbete. Vi plöjer arkivmaterial som årsberättelser och protokoll och antecknar och skriver på kommande föreläsningar om sanatoriet.
I efterforskningarna stöter vi på åttatimmarsdagens införande den 1 januari 1920 och spanska sjukans härjningar. 1921 var tre av fyra underläkare på sanatoriet kvinnor, får vi veta av en annan av årsberättelse – detta i en tid då en absolut majoritet av de nyutbildade läkarna var män.
Patienternas yrken redovisas också i årsredovisningarna, och listorna över yrken speglar verkligen den tid de upprättades i. 1930 nöjer man sig inte med att skriva att någon arbetar inom textilindustrin utan skiljer på spinneri, på väveri (band- och gardinfabriker), på trikåfabrikation och stickeri samt sömnad. Man kan också arbeta inom Svenska kyrkans kyrkobetjäning, eller placeras inom kategorierna ”kapitalister och rentierer”, backstugosittare eller ”änkor utan närmare uppgift”.
Livet i Grez-sur-Loing är stillsamt. Alla vi möter hälsar vänligt bonjour. Vi varvar arbete med promenader i byn och dess omgivningar. Bild: Dick GillbergMorgonens baguetteinköp är avklarat och nu är det dags för frukost. Mot kaffet! Bild: Dick Gillberg
Vi får mer Fageredsarbete gjort i Grez-sur-Loing på en dag än på veckor hemma. Och ändå finns det plats för intressanta samtal med de andra som bor och arbetar på hotellet, promenader i byn, inköp av baguetter på det lilla bageriet och ärenden in till Fouintainebleu. Ett piano och en gitarr finns också – kul!
Konstnären Anders Ståhl vid flodstranden i Grez-sur-Loing. Den berömda bron i bakgrunden. Bild: Dick Gillberg
Anders Ståhl är 1960-talist men känner sig på många sätt mer samtida med de konstnärer som verkade i Grez-sur-Loing under det sena 1800-talet. Den tidens konst och estetik tilltalar och inspirerar, och har så gjort sedan han var liten och först började teckna. Uppväxten tillbringades i Märsta, men också i Dalarna sommartid där han tidigt blev medveten om konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson.
Vi stöter på Anders, som annars bor i Leksand, här i Grez-sur-Loing. Det här är tredje gången på mindre än ett år som han vistas och målar i byn.
Palett, oljefärger, penslar och en handduk till hands att torka händerna på – och så tar motivet form på duken; bron, hustaken, de i växtlighet omfamnade murarna.
– Jag jobbar snabbt. Vått i vått. Då blir det den omedelbara känslan i dem som jag efterfrågar. Det är på instinkt. Hetsmåleri. Det går undan.
Varför målar du så?
– Det är eldigt när jag målar, säger han och skrattar. Det brinner en eld! Snabbheten är min fördel. Koppla bort skallen, instinkt, tokmåla – då blir det oftast bäst.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar utomhus. Så här har vi träffat på honom flera gånger under de senaste dagarna. Bild: Dick Gillberg
Tidigare har han målat fåglar, nu mest landskap. Impressionismen har enligt honom själv alltid funnits där.
– Ja, det har alltid varit samma tidsanda och estetik. Men det är i vuxen ålder som jag blivit mer och mer medveten om att jag har en impressionistisk ådra. Jag ser det nu när jag tittar tillbaka på vad jag gjort. Det är en fri stil, i nära kontakt med landskapet och naturen. För mig har det varit helt naturligt att jobba på det sättet.
Anders Ståhl är självlärd – vilket möjligen både hjälpt och stjälpt.
– Det är skönt att se att det varit en röd tråd. Jag har gått helt min egen väg, ingen har tvingat in mig i ett fack. Konstskolorna jobbar inte så här. Men jag har saknat genvägar och kontaktvägar. När man ska kryssa i rutan för utbildning står man där…
I Grez-sur-Loing hittar han samma motiv som Karl Nordström och de andra konstnärerna i kolonin fångade för sådär 140 år sedan – om än i dag förändrade av växtlighet.
– Jag tar det som inspiration. Men jag hittar också mina egna miljöer, små vinklar och vrår.
Anders Ståhl stortrivs i Grez-sur-Loing och känner att han får god respons på sitt arbete av byns konstfantaster, att byborna är glada att se någon måla byn på ett sätt som minner om hur den fångades under impressionismens guldålder.
Första gången som Anders Ståhl vistades i Grez-sur-Loing bodde han på Hotel Chevillon – en vistelse som han betalade ur egen ficka. Andra gången bekostades hans vistelse på Chevillon av galleristen Claes Moser. Den här gången bor han på ett B&B genom egen försorg. Bild: Dick GillbergFloden, trädens grönska, stenbron – och vattnets reflektioner i lövverket och brons valv är sådant som Anders Ståhl fångar med penslarna. Bild: Dick Gillberg
– Byborna såg mig nog redan när jag var här i oktober förra året, men sedan när jag började lägga ut mina bilder på sociala medier och när jag var här nu i mars kom folk fram och in till mig i ateljén. Någon gång var det uppåt femton personer där. Jättetrevligt. Och jag blir inbjuden och de ställer fram sitt franska smörgåsbord där alla bidrar med bröd och mat och dryck. Jag har fortsatt att hålla kontakten med folk här. Två av dem kom och besökte oss i Dalarna i somras, och besökte Sundborn och Zorngården. De är måna om sin konsthistoria här i byn.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar här, utomhus i Grez-sur-Loing. Han är glad att friluftsmåleriet på detta sätt får blomma och att byborna och de som följer honom på utställningar och Instagram kan se att traditionen lever.
– Det är kul att inspirera andra att man kan gå sin egen väg. Att man inte behöver tvingas in i ett skapande som man inte känner sig bekväm i.
Gryning över Grez-sur-Loing. Hotel Chevillon och dess ateljéer ligger helt nära bron. Bild: Dick Gillberg
Det var en septemberafton i Grez-sur-Loing. Vi hade ställt vår aftonpromenad till Hotel Chevillon…
En solrosodling är bland det första som möter oss när vi stigit av bussen. Därpå följer stenhus, trottoarer kantade av parkerade bilar, fönster och dörrar som nickar ner mot floden. Hotel Chevillon där vi ska bo genom Stiftelsen Grez-sur-Loing ligger helt nära bron över vattendraget. Men den ska vi titta på senare. Nu kliver vi in och hamnar mitt i förberedelserna för kvällens middag. De som redan varit här en tid har bestämt sig för att samlas till gemensam måltid i salen och vi bjuds att vara med. Så sitter vi där – med de andra gästerna. Här är konstnärer, språkvetare och instrumentmakare. Och vi då som arbetar med bilder och bokstäver. Här satt Carl och Karin Larsson, Karl Nordström, Richard Bergh, Nils Kreuger. August Strindberg var här, liksom Bruno Liljefors, Julia Beck, Eva Bonnier…
Skymning över Hotel Chevillon. Här finns rum, lägenheter, ateljéer och gemensamma utrymmen för de boende. Bild: Dick Gillberg
Nästa dag ser vi oss omkring. Bron, floden, miljöerna – allt är nytt för oss. Men ändå inte. Vi har ju sett målningarna härifrån. Det blir en dag för installation och några intensiva arbetstimmar ute med kamerorna och inne med telefonintervju och läsning av arkivmaterial. Arbetsro.
Grez-sur-Loing är en liten by sju mil söder om Paris. Byn har bussförbindelse med de omgivande byarna och städerna, bland andra staden Fontainebleau som ligger en mil norrut. Byn har ungefär 1500 invånare.
I byn finns Hotel Chevillon som ägs av Stiftelsen Grez-sur-Loing med säte i Göteborg. Här kan kreatörer av olika slag få bo för att utföra arbete. En del vistas här genom stipendium, andra egenfinansierat. Vi har tagit in här på egen bekostnad för att kunna arbeta med projekt som rör Fagereds sanatorium och konstnärerna i Varbergsskolan.
Brev från J Dahlanders Tapetfabriksaktiebolag till arkitekt Lange i februari 1914. Brevet finns på Regionarkivet i Halmstad. Bild: Dick Gillberg
Vi har varit i Regionarkivet igen. Här i Halland ligger det i Halmstad. Under sjukhuset. Denna varma sommardag var det svalt att komma dit ner. Där står hylla efter hylla med arkivhandlingar. Någon gång räknade vi ut att det finns drygt 25 hyllmeter med material från Fagereds sanatorium i arkivet.
Man kan simma i materialet, dyka och djupdyka. Vi försöker föra logg över vilka vägar vi undersökt, vilka vi känner till men ännu inte har undersökt, och vad som eventuellt finns att hitta i övrigt. Det gör arbetet hanterbart.
Vi har en förteckning över vad som finns i Fageredsarkivet. Den är till stor hjälp. Att man vill titta i årsredovisningar och listor över inlagda patienter är självklart. Men man kan också öppna en kartong lite på måfå och det gjorde vi i dag.
I den fann vi korrespondens rörande sanatoriets första möblemang och utrustning. Sängar, sänglinne, handdukar och porslin behövde köpas in och företag från skilda orter skickade information till arkitekt Rudolf Lange och hans medarbetare om vad man hade att erbjuda.
Den här korrespondensen är knappast något vi ser som absolut nödvändigt att djupdyka i här och nu – men visst är det kul att få se hur vacker korrespondensen var. Excell – nix. Inte 1914. Här är det sirliga brevhuvud som gäller.
Eller vad sägs om skrivelsen från tapetfabriken i Göteborg här ovan? Visst är den tjusig? Markiser och rullgardiner verkar vara inköpta.
Eller vad sägs om Göteborgs Porslinsfabriks brevhuvud här nedan? Inte så pjåkigt det heller.
Brev från Göteborgs Porslinsfabrik till arkitekt Rudolf Lange i februari 1914. Brevet finns på Regionarkivet i Halmstad. Bild: Dick Gillberg
Gillberg & Kvint 