Martina Hansson berättar om kapellet och begravningsplatsen vid Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Apelviken i Varberg är sol och bad, stugliv, camping och surfing – men har också varit adress för ett stort sanatorium. Läkaren Johan Severin Almer tog här emot tuberkulossjuka barn med start 1902, då under ytterst enkla förhållanden. Verksamheten växte och ett par decennier senare var Apelvikens kustsanatorium väl känt, och belagt med patienter från hela landet.
Den här historien är väl ihågkommen i Varberg, även om sanatoriebyggnaderna i dag används som hotell.
I området finns också en begravningsplats med ett kapell. Många familjer hade inte råd att låta skicka hem sina avlidna barn och därför fick barnen sin sista viloplats i sanatoriets närhet istället för på hemorterna.
Kapellet och dess begravningsplats omges av ängar och lövskog med rikliga inslag av vindpinade ekar. Området är populärt bland flanörer. Inte undra på det – naturen är vacker och växlande och blåsiga dagar brusar Kattegatt mäktigt i bakgrunden.
Sanatoriets historia är väl dokumenterad genom forskningsinsatser av lokalhistoriker. Varje sommar hålls guidade visningar i kapellet och på kyrkogården med den här dokumentationen som stöd. Visningarna arrangeras med stöd av Sensus, och en av guiderna är Martina Hansson som hjälpt oss i våra efterforskningar om Fagereds sanatorium – genom att berätta om sin familjs kopplingar till det sanatoriet. Självklart ville vi därför gå på en av visningarna i Apelviken – och särskilt då en av guidningarna som Martina gav i sommar.
Sagt och gjort – vi tog del av en av Martina Hanssons guidningar. Historierna som berättas är rörande, och vi känner dem från Fagereds sanatorium: Mitt i eländet finns alltid hopp om en framtid utan sjukdom och lidande.
Även om verksamheterna skiljde sig åt en hel del var kärnan den samma både för barnen i Apelviken och de vuxna lungsjuka i Fagered. Näringsrik kost och vila skulle ge hälsan åter.
En annan likhet – som vi kan återkomma till: Arkitekt Rudolf Lange som ritade Fagereds sanatorium är även arkitekten bakom Apelvikens kustsanatorium.
Gravarna i Apelviken är på sätt och vis ett vittnesmål från Fattig-Sverige. För många familjer var det en ekonomisk omöjlighet att ta hem sina avlidna barn. Barnen som ingen hade råd att ta hem fick sin sista vila här, i Apelviken, ett stenkast från kustsanatoriet.
Zetterbergs Trio: Arvid Johansson på piano, Sune Stenström på fiol och Karl Zetterberg – med ett leende på läpparna – på trummor. Bild: Ur Per-Olof Zetterbergs samling
”Det kom en liten orkester från Falkenberg. Jag minns särskilt trummisen, han var rolig.” Orden är Agneta Gips. Hon växte upp i läkarvillan på Fagereds sanatorium och minnet är från 1950-talet.
Hon är inte den enda som kommer ihåg den rolige trummisen.
Även Anita Andersson som arbetade på sanatoriet under det sena 1950-talet och det tidiga 1960-talet minns honom. Anita bläddrar i sitt fotoalbum och visar oss en bild. ”Där är orkestern jag berättade om. Där är trummisen.” Hon skrattar vid minnet.
Fotografi från Anita Anderssons album. Anita minns orkestern väl. Bild: Ur Anita Anderssons samling
Vad hette orkestern? Varken Agneta eller Anita minns. Men trummisen gjorde alltså sådant intryck att de kommer ihåg honom – ännu nära 70 år efter att de hörde honom spela.
Tillvaron på sanatoriet kretsade vid den här tiden naturligtvis runt behandlingen – både för personalen och patienterna. Mat, vila, medicinering, promenader och vila igen. Sängar skulle bäddas, undersökningar genomföras.
Men på 1950-talet, precis som under tidigare decennier, fanns också tid för vård av själen – tid för förströelse och nöjen så gott det gick. Det arrangerades filmvisningar och konserter, föreläsningar och turneringar i luftgevärsskytte. Agnetas och Anitas minne rör personalens bal som hölls årligen någon gång kring jul, nyår eller trettonhelgen. Huruvida trion med den rolige trummisen även spelade för patienterna vet vi inte säkert, men vi gissar det.
Vi vill veta vad orkestern hette och vem trummisen var. Det är meningslöst att leta efter någon bokning av dem i handlingarna på Regionarkivet. För hur skulle vi leta? Efter ”orkestern med den rolige trummisen”? Nej, knappast.
Det vi har att gå på är:
• Trummis (rolig)
• Trio
• Eventuellt från Falkenberg
Vad göra? Jo, man rådfrågar Lars Hillerström som driver Studio Lynga. Han arbetar med en stor kartläggning av gamla orkestrar från Falkenberg – en verklig kulturgärning. Är det någon som vet något om roliga trummisar, är det han.
Och mycket riktigt. Han gissar på Zetterbergs Trio, ledd av Karl Zetterberg – omtalat rolig trummis. Vi håller föreläsningar i Okome och Falkenberg och testar teorin på åhörarna. Jodå, det kan stämma. Ingen har i alla fall något att invända.
Lars Hillerström hjälper oss komma i kontakt med Karl Zetterbergs son – Per Olof Zetterberg.
”Min pappa hette Karl Gotthard Zetterberg. Han spelade trummor. Det är alldeles säkert han som skulle varit skämtsam och rolig, det var hans signum på kalas”, säger Per Olof när vi hörs på telefon. Bingo!
Per Olof Zetterberg berättar om sin far Karl Zetterberg. Bild: Dick Gillberg
En junikväll träffas vi. Vi visar Anitas bild. Ja, visst, det är hans far. Zetterbergs Trio. Arvid Johansson spelade dragspel och piano och Sune Stenström spelade saxofon och fiol. Zetterberg jobbade som sättare på Hallands Nyheter, Johansson som kontorist eller kamrer på Falken och Stenström kan ha varit stenhuggare. Musiken var ett extraknäck.
”Zetterbergs Trio spelade på fester och arrangemang. Pappa var en humoristisk och glad person. Jag kan tänka mig att han kunde roa publiken på sanatoriet med imitationer och sådant”, säger Per Olof.
Per Olof Zetterberg: ”Pappa hade många intressen. Inte nog med att han spelade trummor, han körde MC och spelade fotboll också.” Bild: Dick Gillberg
Karl Zetterberg hade bland annat ett nummer där han tog upp personer från publiken och hypnotiserade dem.
Vad fick han de ”hypnotiserade” att göra?
”Det var allt möjligt. Att det var flugor och bin som stack dem och sådant.”
Ingen i Zetterbergs Trio sjöng men de brukade ha med sånghäften till publiken. Repertoaren bestod mest av populära schlagers. Karl Zetterberg underhöll också med att berätta historier. Musik, sång och skratt – så var det när Zetterbergs Trio spelade.
Zetterbergs Trio spexade med publiken. Trion var flitigt anlitad på fester i och runt Falkenbergstrakten under 1940- och 1950-talen. BILD: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Minnet av din pappa och hans medmusiker lever fortfarande – även 70 år efter spelningarna.
”Det är roligt att höra. Han var sådan i verkliga livet också. Han gick bort 1997.”
Karl Zetterberg (1908 – 1997). Bild: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024, fotograferad av Dick Gillberg.
Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024. Bild: Dick Gillberg
”En kuststad” av Nils Kreuger, Varberg 1908 – 1909. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Borgruinen i Grez-sur-Loing i Frankrike en kväll i september 2024, fotograferad av Dick Gillberg. Byn – som lockat många konstnärer – ligger ungefär sju mil söder om Paris. Bild: Dick Gillberg
Nils Kreuger var egentligen färdig med Varberg när han målade ”En kuststad” 1908 och 1909. (Målningen påbörjades på plats i Varberg 1908 och färdigställdes i Stockholm under 1909.) Drygt 20 år tidigare, 1887, hade han kommit till Varberg med penslar och palett för första gången. Sommaren 1908 är enligt ”Konstnärskolonin Varbergsskolan” av Åsa Axberg hans sista målande sommar i Varberg. Han målade då sin tidigare hembygd – med ängar, åkrar och skogsdungar i förgrunden och staden med fästningen och kyrkan, och havet, i bakgrunden. Solen döljer sig bakom ett moln och solstrålarna skickas ner över himlen.
Samma sol gjorde sin entré över franska Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. I Grez-sur-Loing finns ingen fästning, men likväl en medeltida borg som rasat samman. Byn är liten och ruinen ligger inte långt från Hotel Chevillon där svenska konstnärer samlades under bland annat 1880-talet.
Det som skulle bli Varbergsskolans konstnärer Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh målade i Grez under 1880-talet.
Sol och solstrålar i Varberg 1908, och sol och solstrålar i Grez-sur-Loing 2024. En fästning i Varberg. En borgruin i Grez.
Grez-sur-Loing, september, 2024. Det var på kvällen och solen höll på att gå ner. Vi gick över bron mot Hotel Chevillon och då faller det sig naturligt att blicka mot den gamla ruinen. Då slog det mig att ljuset där och då verkligen påminde om målningen som Kreuger gjort i Varberg. Det är ganska ovanligt att solstrålarna verkligen faller genom molnen på det distinkta sättet.
Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg”En kuststad” av Nils Kreuger. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Skrivelse från Kungliga Medicinalstyrelsen till Fagereds sanatorium. 1919. Bild: Dick Gillberg
Läkaren är så klart en karl! Eller? Kvinnor studerade medicin, men det var alls inte givet att de skulle få praktisera sina kunskaper. Den saken ändrades delvis 1903 då en förordning gav kvinnor rätt att att inneha vissa läkartjänster.
Det är den förordningen som godkännandet av Gulli Paulis vikariat – som vi ser i skrivelsen här – vilar på. Fagereds sanatorium behövde en vikarie, och en sådan fanns i Gulli Pauli. I det här fallet var det faktiskt överläkartjänsten som behövde besättas, och Kungliga Medicinalstyrelsen gav alltså sin välsignelse för detta arrangemang i juli 1919.
Gulli Pauli kom senare att arbeta i Karlstad.
Skrivelsen om hennes vikariat i Fagered har vi hittat på Regionarkivet i Halmstad. Notera gärna att skrivelsen kommer från Stockholms slott och att den är tecknad i ”vår allernådigaste Konungs och Herres frånvaro”, vilket alltså syftar på kung Gustaf V.
Kopior från Regionarkivet i Halmstad, egna anteckningar och tidningsartiklar – allt organiseras ibland bäst på golvet och med hjälp av första arkivarien katten Nils Strindberg. Bild: Dick Gillberg
Att göra intervjuer har sin tid, att fotografera har sin tid – och att sortera alla grejer man samlar på sig, det har också sin tid. Eller… tja, det borde ha sin tid. Sedan det senaste besöket på Regionarkivet i Halmstad har vårt material om Fagereds sanatorium vuxit i omfattning, och det kräver delvis ny hantering. Alltså – dags att organisera!
Förvaras A4-papper bäst i pärm eller i kartonger? Kan vi ta hål med hålslag utan att viktiga uppgifter går förlorade? Klarar häftapparaten den här bibban? Hur ska man göra med A3-papper? Allt det här kräver sina funderingar men lösningar är också i sikte. Nya mappar att förvara stora papper i är beställda.
Syftet med alltihop är så klart att ha efterforskningarna lättillgängliga. Hur var det nu med antalet patienter på sanatoriet 1942? Vi ska veta var uppgiften finns och den ska helst inte ta lång tid att hitta.
Så gott som alla Rebeckas anteckningar om sanatoriet görs digitalt, men källorna finns många gånger fysiskt i vårt eget arkiv. Vad gäller bildberättandet arbetar Dick digitalt men också med film. Bildbehandlingen sker alltså både i dator och i mörkrum.
Vi behöver alltså hantera efterforskningarna både i datorn och – som just nu – på köksgolvet.
Regionarkivet i Halmstad januari 2025. Rebecka läser ett PM om fettslam, daterat 1918. Bild: Dick Gillberg
Dokumenten om Fagereds sanatorium i regionarkivet upphör aldrig att förvåna. Vid vårt senaste besök i arkivet i Halmstad tittade vi i den inkomna posten från Kungliga Medicinalstyrelsen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle finna, men hade förhoppningar om att hitta skrivelser om hur sanatorievården bäst skulle utföras. Något slags metodutveckling borde ju ha skett. Rekommendationer. Tips.
Någon fettkaka, eller något fettslam hade vi då rakt inte förväntat oss. Icke desto mindre – där låg den: ”Cirkulär till lasarett och sanatorier med platsantal över 50 angående fettsamlare”. Vad är detta?
Jo, det visar sig att Kungliga Medicinalstyrelsen vid statens anstalter för sinnessjuka, som det hette på den tiden, låtit installera fettsamlare – som vi förstår det någonstans i avloppet. Nu önskar Kungliga Medicinalstyrelsen att sådana fettsamlare ska installeras även på Fagereds sanatorium. Det framgår ingenstans om det rör sig om en enda fettsamlare eller flera. Denna i våra ögon märkliga skrivelse kommer till Fagereds sanatorium den 17 oktober 1918.
Bifogat finns ett PM som beskriver fettslammets beskaffenhet och instruktioner om hur ofta som fettsamlarna ska tömmas. ”Fettkakan” beskrivs som en resurs att ta tillvara.
Men varför? Vad ska man med en fettkaka till? Vi kommer att tänka på nyheten hösten 2018, om den enorma fettklumpen i Londons avlopp. Det här verkar ju bara – äckligt?
Men förklaringen finns i skrivelsen: ”Det insamlade fettet har använts för tillverkning av tvål och såpa eller utbytts mot dessa varor hos tillverkare därav.”
Sidospåren blir många när man besöker regionarkivet. Vi hade inte förväntat oss att vi skulle kopiera PM om fettslam och fettsamlare – men till den punkten har vi alltså kommit. Bild: Dick Gillberg
Håll dig ren, tvätta bort tuberkulosbakterier – med tvål tillverkad av fettslam från sanatorier! Ja, vi förstår så klart att fettet genomgått en process innan det hamnar i tvålkoppen – men lite märkligt är det ju. Vi noterar också att 1918 naturligtvis var en kristid med resursbrist på grund av första världskriget.
För er som undrar hur man bäst samlar fettslam – här följer en instruktion: ”Fettslammet bör alltså uppsamlas i täta perioder; flerstädes torde det böra ske 2 gånger i veckan, å andra ställen en gång i veckan. Samtidigt undersökes, om det å bottnen samlat sig tungt slam i avsevärd myckenhet, och bör då denna avlägsnas.”
Träd med mäktigt lövverk i Lia, vid promenadstigarna i närheten av det gamla sanatoriet. Bild: Dick Gillberg
Den 5 februari klockan 19 ska vi berätta om Fagereds sanatorium hos Okome föreläsningsförening och den 12 februari ska vi hålla föreläsning hos Falkenbergs föreläsningsförening på Stadsteatern i Falkenberg. Hoppas att vi ses vid något av tillfällena!
Fagereds sanatorium fungerade som länssanatorium. Det var alltså hallänningarnas sanatorium – oavsett om de bodde i Laholm och Kungsbacka eller någonstans där mittemellan. Vill du höra oss berätta om sanatoriet hos din förening? Hör av dig! Vi nås på rebecka(at)gillbergkvint.se och dick(at)gillbergkvint.se.
Personalbostad vid Fagereds sanatorium en vinterdag. Bild: Anita Anderssons bildsamling
En av de saker som är spännande med att göra research om Fagereds sanatorium är att historien i stora delar inte är berättad. Det finns en hel del att läsa om Liahemmet i lokalt utgiven litteratur, men 1910-talet, 1920-talet och de närmast därpå följande decennierna är inte behandlat i varken artiklar eller böcker i någon vidare omfattning – åtminstone inte vad vi kunnat upptäcka.
Det finns så mycket att berätta om sanatoriet och vi hittar nya spår att följa mest hela tiden. Tiden ja, det är den som ska till för att det ska bli något.
Det här året har vi bland annat upptäckt att en av våra släktingar var på Fagereds sanatorium långt tidigare än vi förut har förstått. Vi har bland annat fått intervjua personer som arbetat på sanatoriet, och ett par av överläkarens Victor Steffens döttrar. Regionarkivet har varit till otrolig hjälp och därtill har vi ägnat lite för mycket tid åt Svenska Tidningar – Kungliga Bibliotekets fantastiska söktjänst som är lite av ett kaninhål.
Stort tack till alla som bidrar och hjälper!
I november föreläste vi på Varbergs Teater, hos Varbergs Föreläsningsförening. Bild: Dick Gillberg
Syftet med alltihop är så klart inte bara att stilla den egna nyfikenheten utan också att dela med sig av det vi lyckas ta reda på. Flera föreläsningar har det blivit under året, och det är vi väldigt glada för.
I oktober berättade vi om sanatoriet hos Hembygdsföreningen Gamla Varberg. Bild: Dick GillbergI början av november berättade vi om vår research på Arkivens dag, på arkivet på fästningen i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Fler föreläsningar är inbokade – den 5 och 12 februari 2025 ska vi berätta om sanatoriet igen, i ord och bild. Mer information om tid och plats kommer. Hoppas att vi ses då.
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Gillberg & Kvint 