Tåget stannade nere vid stationen i Lia. Nu var det att ta sig upp mot sanatoriet. Det ligger på en höjd. Det är drygt 800 meter att gå. Luften är fuktig. Ska det här hjälpa?

På Fagereds sanatorium vårdades i första hand patienter från Halland. Från öppningen sensommaren 1914 till den 1 januari 1916 hade hela 453 ansökningar om vårdplats kommit in. Häften av de sökande (48 procent) kom från städerna, hälften (52 procent) från landsbygden. Men alla fick inte plats. 383 patienter vårdades de första åren.

De som fick plats på sanatoriet kom från Halmstad, Falkenberg, Varberg, Laholm, Kungsbacka, Stafsinge, Tvååker, Ullared, Veinge, Kinnared, Onsala… Ja, patienterna kom från i stort sett samtliga orter i Halland.

Kvinnor vana vid kustens karga klippor och strändernas sanddynor, män från odlingslandskapets åkrar och beteshagar, barn från städernas gränder och torg – alla kom de hit till Fagered i hopp om att bli friska.

Fagereds sanatorium invigdes den 12 september 1914. De första patienterna hade tagits emot redan den 20 augusti.

Men det var oroliga tider. Första världskriget hade precis brutit ut och priserna skenade. Landstinget stod alltså med ett helt nytt sjukhus med 96 vårdplatser, men – något förenklat – utan resurser att ta emot patienter. Lösningen blev att starta med halv beläggning.

Vid invigningen vårdades femton patienter på sanatoriet. Samtidigt hade den första chocken efter krigsutbrottet lagt sig och landstinget såg att det var möjligt att få tag i förnödenheter för att kunna driva sanatoriet ungefär som planerat. Samma dag som invigningen hölls beslutade direktionen därför att sjukhuset skulle fullbeläggas.

Mitt i skogen, på en höjd, ligger Fagereds gamla sanatorium. Hit reste kvinnor, män och barn i hopp om att vinna hälsan åter. Med frisk luft, bra kost och vila skulle tuberkulosen fördrivas. För många blev vistelserna på sanatoriet tröstlösa. Inskrivning följdes av utskrivning, för att sedan följas av ännu en inskrivning. Många återkom både tre och fem och sju gånger till sanatoriet. En del tillfrisknade faktiskt, och kunde fortsätta sina liv – om än märkta av sjukdomen. Andra dog.

Tuberkulos var en folksjukdom och många av oss som lever i dag bär berättelser om tuberkulos – om släktingar vars hela barndom eller ungdomsår försvann i oändliga sanatorievistelser, om släktingar som dog, om släktingar som överlevde.

Men hur var livet här? Vad gjorde patienterna om dagarna? Och varför byggdes sanatoriet just här? Det håller vi på att undersöka. Har du vistats på sanatoriet eller vårdades någon av dina släktingar här? Hör av dig, vi vill gärna ta del av din berättelse.