Årets version av fotofestivalen i Arles inleddes i somras och avslutades den gångna helgen. Festivalen arrangeras återkommande sedan 1970. Vi var där några dagar under den sista veckan och fick möta såväl konst som kulturhistoria.

Vägen till Arles gick via Paris. Väl framme, efter en tågresa genom ett landskap i brytningstid mellan sommar och höst, hade vi en eftermiddag, en heldag och en förmiddag på plats för att ta del av festivalen.

Vi visste att vi skulle få möta mycket fotografi och fotokonst och en fin stad med byggnadsverk från Romarrikets dagar, men vi visste inte att de två skulle förenas på ett så bra sätt. Utställningarna ges bland annat i stadens gamla kyrkor och kloster och som fotofestivalsbesökare får man på det här sättet liksom stadens sevärdheter på köpet. Vad bra!

Utställningarna gavs på 25 olika adresser – alla inom gångavstånd från stadskärnan. Vi besökte… ja… drygt hälften? Flera av adresserna stod värd för flera olika utställningar. Utställningarna är alltså långt många fler än adresserna.

Vad gjorde då mest intryck?

Vi föll båda för Letizia Battaglias bilder från 1970- och 1980-talets Palermo. Hon arbetade som pressfotograf och fångade maffians mord, invånarnas vardag och årets högtider på bild. Utställningen innehöll också en dokumentärfilm där hon berättade om sitt liv och arbete.

Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven vid stadens torg. Ljussättningen och miljön, och att vandra mellan bilder projicerade på textil i denna 2000 år gamla miljö var en häftig upplevelse.

In Prays Of Anonymous Photography gillade vi också – kanske mest för den roliga idén att samla på fotografier från icke-fotografer.

Här fanns en samling bilder på en dam som älskade att resa, och som lät sig bli fotograferad på alla de platser hon besökte genom sällskapsresor. ”Jag var här!” Den bilden har vi väl alla hemma? Resultatet i det här sammanhanget: Dam vid bro, dam på välbesökt strand, dam vid gammal kyrka, dam på torg, dam vid slott, dam i dal, dam på utkiksplats, och så vidare – underbart!

Samma utställning bjöd på den rörande historien om mannen som träffat en kvinna som efter en kort romans lämnat honom och staden de möttes i. Han hade därefter rekreerat deras korta romans genom att fotografera platserna de träffats på. Flera av fotografierna i hans album hade sällskap av anteckningar som berättade när de mötts på platsen och vad de sagt till varandra.

De häxanklagade kvinnorna i Ghanas berättelser stannade också kvar i minnet, liksom filmen Stendhal Syndrome av Nan Goldin där hon drar paralleller mellan sina vänner och älskare och antikens berättelser om Amor och Psyke, Narkissos och Eko och Diana och Aktaion. Todd Hidos The Light From Within med anonyma hus i natten och landskap fotograferade genom bilrutan lämnade oss med en känsla av melankoli.

Med reservation för att vi inte såg alla utställningarna: Borde inte något på festivalen möjligen upprört oss?

Kombinationen av konst, fotografi, kulturhistoria och arkitektur fångade oss. Efter två nätter i Arles var det dags att fara vidare. Mer om det i nästa resebrev.