Vattenspridaren står på i Hotel Chevillons trädgård. Vattnet skänker svalka heta sommardagar och vackert ljus till fotografer och konstnärer. Bild: Dick Gillberg
Svalbona sitter tätt på Hotel Chevillon. En koloni, i den gamla konstnärskolonin!
Konstnärerna här i Grez-sur-Loing, i den sammankomst som sker dessa juniveckor, målar alla utomhus. Det är stativ och målarlåda, ibland pall att sitta på och vatten eller kaffe i packningen för att klara såväl sökandet efter motiv som själva målandet.
Turen har gått till Barbizon – en liten stad berömd för sin attraktionskraft på konstnärer – inte långt från Grez-sur-Loing. Johan Patricny och Anders Ståhl har funnit en bänk på trottoaren, från vilken de tecknar vyn över gatan. Bild: Dick Gillberg
När penseln väl sätts till panån eller duken är tiden begränsad att fånga intrycken. Solen förflyttar sig på himlavalvet och ljuset förändras – och därmed ängen och skogspartiet, gränden, bron eller vad som nu finns framför ögonen.
Några har stannat i byn och målat. Andra har korsat både floden, skogspartiet och landsvägen och sökt motiv längs Loings kanal och fågelsjöarna, som ligger ett stycke härifrån.
Vad gör du? Den badande mannen undrar vad Marius Moe har för sig, och simmar fram till Hotel Chevillons lilla öppning mot floden för att fråga. Marius förklarar, och mannen visar sig intresserad av konst med motiv från byn. Så kan en konstnär också finna en potentiell kund. Bild: Dick Gillberg
Svalorna förresten, de har funnits här länge. Vi läser Carl-Göran Ekerwalds Stilla dagar i Grez – dagboksanteckningar våren 1993. Ekerwald och hans fru Anna bodde i Carl Larssons ateljé, som var nyrenoverad då. Han skriver: ”Svalorna störtdyker över huvudet på mig ute på balkongen. De har sina bon över portgången in mot gården.” Adressen är den samma i dag, kan vi meddela.
Under två veckor i juni 2026 samlas konstnärer från Sverige och Norge i Grez-sur-Loing för att måla och umgås – precis som man gjorde under det sena 1800-talet.
Johan Patricny i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Gudmundson strax utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMarius Moe i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl i Fontainebleuskogen. Bild: Dick GillbergJoakim Wanrup på bron över Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Rydstern i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergPatrick Nilsson i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergStanislaw Zoladz på bron över floden Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Ljus vid fågelsjöarna utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg
Anders Gudmundson, Marius Moe, Johan Patricny Mats Rydstern och Elisabeth Winkiel Zoladz och Stanislaw Zoladz i samtal på terrassen på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Vi går än en gång i Varbergsskolans fotspår i Grez-sur-Loing, men den här gången är vårt syfte med vistelsen i konstnärsbyn ett annat. Vi följer en unik sammankomst. Under två veckor nu i juni samlas svenska och norska konstnärer här för friluftsmåleri.
Det är ju inte första gången som skandinaviska konstnärer strömmar till Grez-sur-Loing. Under 1880-talet reste man hit från Paris, och målade trädgårdarna, floden, bron, byn, det omkringliggande kulturlandskapet och skogarna. Ett och annat porträtt blev det också – och skildringar av det internationella kulturlivet i byn med konstnärer och författare.
Hotel Chevillon – i dag i Stiftelsen Grez-sur-Loings ägo – utgör basen för de här två veckornas vistelse, med gott stöd från Early Grez B&B.
Värmeböljan sätter sin prägel på vistelsen. Konstnärerna passar på att måla under morgontimmarna, innan hettan tar över fullständigt. En och annan utflykt hinns också med, och studier av de platser där Carl Larsson, Julia Beck, Karin Bergöö (Larsson), Karl Nordström och Christian Krohg en gång målade.
Marius Moe blickar ut över trädgården och floden, från ett av fönstren på Hotel Chevillon. Christian Krohgs målning av Karl Nordström blickandes ut från Pensionat Laurent – den andra samlingspunkten för konstnärerna i byn på 1800-talet – inspirerar till detta påhitt. Bild: Dick GillbergGrez-sur-Loing kan vid första anblicken se likadan ut i dag som den gjorde för 150 år sedan, men visst har byn förändrats. Hus har byggts till och murar byggts på. Anders Ståhl, Stanislaw Zoladz, Johan Patricny, Mats Rydstern och Anders Gudmundson jämför gamla målningar med vyerna som de ser ut i dag. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl guidar i byn. Anders Gudmundson fotograferar, Stanislaw Zoladz och Marius Moe ser sig omkring. Bild: Dick GillbergHills trappa i Montigny-sur-Loing. Carl Fredrik Hill målade den 1876. 150 år senare är trappan kvar. Självklart måste den beses när vi är så nära! Johan Patricny står högst upp, följd av Joakim Wanrup, Mats Ljus, Anders Gudmundson, Patrick Nilsson och Anders Ståhl. Bild: Dick Gillberg
Ägg i stekpanna under värmeböljan. Bild: Dick Gillberg
Det ska inte lindas in: Rebecka känner stor besvikelse. Dagens experiment – att steka ett ägg utomhus i värmen – har utfallit med icke önskvärt resultat. Men vi tar det från början:
Vi befinner oss i Grez-sur-Loing som ligger sju mil söder om Paris. En mycket kraftig värmebölja håller oss och stora delar av Frankrike och delar av Europa i ett fast grepp. Vi upplever temperaturer på uppåt 39 grader.
Vi hanterar värmen genom att gå upp tidigt om mornarna för att använda de få timmar som finns av hanterbar värme för att göra det vi ska. Under dagen tar vi det lugnt, ser till att få i oss vätska och lovsjunger luftkonditioneringen på Hotel Chevillon. Bokstäver ska på plats, ljus ska fångas in – detta görs också, anpassat efter förhållandena som råder.
Att det är varmt är vi högst medvetna om. Men hur varmt? Tillräckligt för att steka ett ägg utomhus? I en stekpanna? Ska man någon gång undersöka om detta är görbart är det nu. Sagt och gjort – stekpannan ställdes fram vid lunchtid och fick stå ute fram till sena eftermiddagen. En smörklick med fransk proveniens släpptes ner i pannan, och fick strax därefter sällskap av ett ägg värpt av fransk höna.
Rebecka kände stor entusiasm inför detta experiment, medan Dick förhöll sig mer skeptisk. Och entusiasmen, den fick sig genast en törn. Smöret smälte visserligen ganska omgående. Men ägget. Ägget! Ägget är löst. Fortsatt löst. Varmt är det, men inte varmt nog för stekning av ägg.
Vi möter en möhippa i folkvimlet i trapporna vid Trocadéro. Härifrån har man obruten utsikt mot Eiffeltornet. Bild: Dick Gillberg
Paris i oktober. Vi promenerar på Marsfältet mot Eiffeltornet. Det är en solig helg och på gräsmattorna samlas parisare och turister till picknick.
Eiffeltornet en solig helg i oktober. Vi närmar oss det över 300 meter höga tornet i promenadtakt. Bild: Dick Gillberg
Vi passerar köerna vid Eiffeltornet och sätter kurs mot Trocadéro. Vi går på bron över Seine och sneddar mellan alla turister som ska fotografera varandra med denna parisiska symbol i bakgrunden.
Med rätt vinkel kommer både vännerna och tornet med i bild. Bild: Dick GillbergHenri Cartier-Bresson Foundation visar Richard Avedons bilder från boken In The American West. Arbetet med bilderna till boken pågick mellan 1979 och 1984. Bild: Dick Gillberg
Sex kilometer västerut ligger Henri Cartier-Bresson Foundation. Där visas Richard Avedons In The American West. Det blir en god fortsättning på fotofestivalen Arles.
Från väggarna blickar tonåringar mot oss – tonåringar som ser ut att ha levt hårt. Och gruvarbetare, luffare och cowboys, butiksbiträden och motellägare – alla fotograferade mot vit bakgrund. Richard Avedon åkte runt i de västra delarna av USA med sin 8 x 10 storformatskamera och ett helt gäng assistenter när han arbetade med projektet.
Arbetet resulterade i boken In The American West från 1985. Den är en klassiker. Här får vi se alla fotografierna från boken, och därtill bland annat polaroidbilder från projektet. Här finns också tackbrev som de porträtterade skickade till Richard Avedon efter att boken kom ut.
Helg och tid för en tur i bil. En Fiat 500 med sufflett. Bild: Dick GillbergParkera inte här någon gång under dygnet. Kvinnan skyndar på i steget. Bild: Dick GillbergDet är minst lika många människor utanför Café de Flore som det är inne på serveringen. Bild: Dick Gillberg
I övrigt inbjuder Paris till stadspromenader med genklang från Hemingways 1920-tal och Stig Claessons 1950-tal. Vi läser om Haussmanns omdaning av Paris och promenerar längs Sankt Martin-kanalens kajer. Vi får också med oss ett besök i kyrkan La Madeleine innan det är dags att vända hemåt.
Kyrkan La Madeleine började byggas på 1760-talet. Den stod färdig först 1845 och då hade bygget både pausats och löpt parallellt med både revolutioner och krig. Bild: Dick GillbergTrapporna vid Montmartre en förmiddag i oktober. Vart går stegen nästa resa? Bild: Dick Gillberg
Med utblick från ett av påvepalatsets torn, över torget strax nedanför, staden och det omkringliggande landskapet. Bild: Dick Gillberg
Hur många påvar kan katolska kyrkan ha? En. Det tyckte man även på 1300-talet. Problemet var bara att man inte var överens om vem som skulle vara påve. Resultatet blev att en påve satt i Rom och en annan i franska Avignon. Ett tag fanns det även en påve i Pisa.
Vi reste till Avignon och tog del av denna historia genom att besöka det gamla påvepalatset.
Det var vi inte ensamma om att göra. Vi hade sällskap av såväl skolungdomar som franska familjer på utflykt och digitala kreatörer. Har vi kommit med på någon video direktsänd av influenser från Japan? Inte omöjligt, med tanke på allt det filmmaterial som några av besökarna måste samlat ihop.
Påvepalatset i Avignon tillhörde Vatikanstaten fram till 1791. Bild: Dick GillbergKlart man vill ta en bild utanför påvepalatset! Är alla med? Nu! Bild: Dick GillbergDe svarta lådorna i mitten av salen kröns av ett slags QR-koder som besökarna till påvepalatset kan fånga in med hjälp av de läsplattor som de tilldelas i entrén. Få besökare verkade vara förtjusta i denna lösning. Idén kan vara god, men tekniken var inte särskilt användarvänlig. Ge oss en riktig guide! Bild: Dick GillbergEn av påvepalatsets trädgårdar fann vi i den östra delen av palatset. Bild: Dick GillbergPåvepalatset i Avignon med sin krenelerade mur varifrån palatsets försvarare kan skjuta från öppningarna och söka skydd bakom tinnarna. Bild: Dick Gillberg
Byggandet av påvepalatset inleddes 1335. Allt som hör därtill fungerar mer eller mindre som en egen stadsdel.
Vi passade också på att gå ut på den halva bron som givits namn efter Sankt Bénézet. Rhone forsar och breddar ibland. Den medeltida stenbron som från början sträckte sig över hela floden har skadats av vattnet och den som vill komma från strand till strand har inte mycket nytta av den, då den upphör mitt i floden. Den som däremot vill få en vacker vy över staden och det omkringliggande landskapet gör rätt i att ta promenaden ut på bron.
Sankt Bénézet-bron övergavs redan på 1600-talet, då flera av valven hade rasat. Bron ansågs vara för dyr att underhålla. Bild: Dick Gillberg
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven mitt i Arles gamla centrum. Den som besöker fotofestivalen i Arles får stadens historiska sevärdheter på köpet. Fler än vi fastnade för det häftiga ljusspelet i valven. Bild: Dick Gillberg
Årets version av fotofestivalen i Arles inleddes i somras och avslutades den gångna helgen. Festivalen arrangeras återkommande sedan 1970. Vi var där några dagar under den sista veckan och fick möta såväl konst som kulturhistoria.
Vägen till Arles gick via Paris. Väl framme, efter en tågresa genom ett landskap i brytningstid mellan sommar och höst, hade vi en eftermiddag, en heldag och en förmiddag på plats för att ta del av festivalen.
Amfiteatern mitt i Arles uppfördes omkring år 90. Efter Västroms fall byggde människor sina hem innanför teaterns murar. Men byn innanför murarna rensades bort under 1820-talet och sedan 1830 används teatern igen, bland annat för konserter och tjurfäktningar. Bild: Dick Gillberg
Vi visste att vi skulle få möta mycket fotografi och fotokonst och en fin stad med byggnadsverk från Romarrikets dagar, men vi visste inte att de två skulle förenas på ett så bra sätt. Utställningarna ges bland annat i stadens gamla kyrkor och kloster och som fotofestivalsbesökare får man på det här sättet liksom stadens sevärdheter på köpet. Vad bra!
Marknad vid stadsmuren i Arles. Grönsaker, bröd, kött, fisk, hantverk och loppisprylar samsas på platsen. Marknaden är på plats varje onsdagsförmiddag. Bild: Dick Gillberg
Utställningarna gavs på 25 olika adresser – alla inom gångavstånd från stadskärnan. Vi besökte… ja… drygt hälften? Flera av adresserna stod värd för flera olika utställningar. Utställningarna är alltså långt många fler än adresserna.
Letizia Battaglia (1935 – 2022) fångade livet i Palermo på bild. Duvan och pojkarna fotograferades under ett påskfirande. Bild: Dick Gillberg
Vad gjorde då mest intryck?
Vi föll båda för Letizia Battaglias bilder från 1970- och 1980-talets Palermo. Hon arbetade som pressfotograf och fångade maffians mord, invånarnas vardag och årets högtider på bild. Utställningen innehöll också en dokumentärfilm där hon berättade om sitt liv och arbete.
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven vid stadens torg. Ljussättningen och miljön, och att vandra mellan bilder projicerade på textil i denna 2000 år gamla miljö var en häftig upplevelse.
En blank daguerreotyp från utställningen med fotografierna från de anonyma fotograferna. Den ena resenären fångad i reflektionen. Bild: Dick Gillberg
In Prays Of Anonymous Photography gillade vi också – kanske mest för den roliga idén att samla på fotografier från icke-fotografer.
Här fanns en samling bilder på en dam som älskade att resa, och som lät sig bli fotograferad på alla de platser hon besökte genom sällskapsresor. ”Jag var här!” Den bilden har vi väl alla hemma? Resultatet i det här sammanhanget: Dam vid bro, dam på välbesökt strand, dam vid gammal kyrka, dam på torg, dam vid slott, dam i dal, dam på utkiksplats, och så vidare – underbart!
Samma utställning bjöd på den rörande historien om mannen som träffat en kvinna som efter en kort romans lämnat honom och staden de möttes i. Han hade därefter rekreerat deras korta romans genom att fotografera platserna de träffats på. Flera av fotografierna i hans album hade sällskap av anteckningar som berättade när de mötts på platsen och vad de sagt till varandra.
Häxkonster. I anslutning till fransk-tyska fotografen Ann-Christine Woehrls utställning med bilder på kvinnor anklagade för häxeri i Ghana fanns denna ljus-, ljud- och bildinstallation. Bild: Dick Gillberg
De häxanklagade kvinnorna i Ghanas berättelser stannade också kvar i minnet, liksom filmen Stendhal Syndrome av Nan Goldin där hon drar paralleller mellan sina vänner och älskare och antikens berättelser om Amor och Psyke, Narkissos och Eko och Diana och Aktaion. Todd Hidos The Light From Within med anonyma hus i natten och landskap fotograferade genom bilrutan lämnade oss med en känsla av melankoli.
Med reservation för att vi inte såg alla utställningarna: Borde inte något på festivalen möjligen upprört oss?
Kombinationen av konst, fotografi, kulturhistoria och arkitektur fångade oss. Efter två nätter i Arles var det dags att fara vidare. Mer om det i nästa resebrev.
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Vilket ljus ska det bli i dag? Fönstren i rummet vetter ut mot gatan och genom dem får man en aning – men för att veta måste man gå ut och ner mot floden. Grez-sur-Loings gamla borgruin i morgonljus, ett av brons fästen mitt på dagen och ruinen och byn i kvällsljus.
Hur mår den här dörren? Är det game over? Och Hotel Chevillons fasad mot Rue Carl Larsson – har surrealisterna kommit till byn? Byns dörrar och fönsterluckor har andra kulörer än dörrarna där hemma.
Segergest på fasaden i skarpt solljus och den gamla bron över Loing i fullmånens sken.
Rebecka skriver om Fagereds sanatorium i en av salarna på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium – detta ställe som gäckar och som kittlar fantasin och nyfikenheten… Men hur ska man jobba med ett sådant projekt? Det är svårt att finna tiden och orken i vardagen.
Men så får vi höra om det gamla konstnärshotellet Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing – att man kan vistas här och arbeta med sina projekt. Och nu är vi här och arbetsron likaså.
Nästan all research om Fagered är med. Det var något svettigt att baxa med sig drygt tolv kilo papper på flyg, tåg och buss – men det gick.
Kullerstensbelagd gränd i byn Grez-sur-Loing. Än blommar det. Miljön inspirerar. Bild: Dick Gillberg
Här på Hotel Chevillon är det uppstigning, kaffe, arbete, frukost och fortsatt arbete. Vi plöjer arkivmaterial som årsberättelser och protokoll och antecknar och skriver på kommande föreläsningar om sanatoriet.
I efterforskningarna stöter vi på åttatimmarsdagens införande den 1 januari 1920 och spanska sjukans härjningar. 1921 var tre av fyra underläkare på sanatoriet kvinnor, får vi veta av en annan av årsberättelse – detta i en tid då en absolut majoritet av de nyutbildade läkarna var män.
Patienternas yrken redovisas också i årsredovisningarna, och listorna över yrken speglar verkligen den tid de upprättades i. 1930 nöjer man sig inte med att skriva att någon arbetar inom textilindustrin utan skiljer på spinneri, på väveri (band- och gardinfabriker), på trikåfabrikation och stickeri samt sömnad. Man kan också arbeta inom Svenska kyrkans kyrkobetjäning, eller placeras inom kategorierna ”kapitalister och rentierer”, backstugosittare eller ”änkor utan närmare uppgift”.
Livet i Grez-sur-Loing är stillsamt. Alla vi möter hälsar vänligt bonjour. Vi varvar arbete med promenader i byn och dess omgivningar. Bild: Dick GillbergMorgonens baguetteinköp är avklarat och nu är det dags för frukost. Mot kaffet! Bild: Dick Gillberg
Vi får mer Fageredsarbete gjort i Grez-sur-Loing på en dag än på veckor hemma. Och ändå finns det plats för intressanta samtal med de andra som bor och arbetar på hotellet, promenader i byn, inköp av baguetter på det lilla bageriet och ärenden in till Fouintainebleu. Ett piano och en gitarr finns också – kul!