Julhälsning från Fagereds sanatorium. Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Sidan var näst intill blank när vi började kartlägga Fagereds sanatorium. Vi hade ett par berättelser från den egna släkten, och någon kvalificerad gissning. Sedan hittade vi en del av en journal och plötsligt blev allt väldigt konkret.
Men sedan tog det stopp. Alla vägar var uttömda.
Men de är ju aldrig det. Vi vet det.
Det var vid det första besöket på regionarkivet som vi första gången kunde gissa oss till hur mycket kunskap det kunde finnas att hämta. Vi har besökt arkivet åtskilliga gånger sedan dess.
Via vänner fick vi de första ingångarna till anläggningen som den står idag, och via ytterligare kontakter kunde vi börja samla in berättelser från personer vars släktingar vårdats där. Sedan har det bara fortsatt.
Det här året har givit en hel del nya kunskaper. Några av dem har vi delat här på bloggen. En efterlysning i hembygdsrörelsen i slutet av året har givit gott resultat och nu är det bara att fortsätta arbetet. Region Hallands regionarkiv, arkivet på Hallands Kulturhistoriska Museum på Varbergs fästning, riksarkivet i Vadstena och åtskilliga privatpersoner har hjälpt oss vidare i vårt arbete. Stort tack!
Så här i slutet av året passar det väl fint med en julhälsning? Se hur snötyngd tallen är på julkortet här ovan. Julfrid även på sanatoriet, får vi gissa.
Här och nu är det vi som skickar denna julhälsning, men egentligen är kortet sänt från Varbergsflickan Edith – en av sanatoriets första patienter. Kortet är poststämplat 1919. (Sanatoriet öppnade 1914.) ”En glad och angenäm Jul samt Ett Gott Nytt År önskas” från Edith, och vi stämmer in i hennes hälsning.
Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Utsikt från översta våningen på Fagereds sanatorium – nuvarande hotell Lia Hof. Bild: Dick Gillberg
Arkitekt Rudolf Langes gamla sanatoriebyggnad imponerar. I vår research har vi besökt byggnaden flera gånger, och vi vet genom besöken att spåren efter sanatorietiden i mycket är borta.
Gamla Fagereds sanatorium i Lia är i dag ett hotell, och innan dess har det haft en rad olika funktioner. Huset har varit med om mycket efter att sanatoriet stängdes 1965.
För några månader sedan fick vi möjlighet att gå ännu en runda i huset. Den här gången fick vi gå upp på vinden. Spännande! Nåja, måttligt. En vind är en vind är en vind– även på ett gammalt sanatorium.
Spåren är borta. Men vänta nu… Vad är det där?
I ett hörn i en mörk vrå står en låda. Och den är inte tom. Lådan innehåller böcker. Och inte vilka böcker som helst. Det här är böcker som tillhört sanatoriets bibliotek.
Vi hittade lådan med böckerna från biblioteket på vinden. Bild: Dick Gillberg
Finns Giftas med? Kallocain? Det går an? Nej, det ska sägas att vi just den sommardagen inte hade Kulturkanon i tankarna – även om den när detta skrivs är rasande aktuell. Där och då blev vi mest fascinerade att över huvud taget hitta någonting från sanatorietiden på vinden.
Men låt oss ge ett par exempel på vad vi fann: Framtidens människa av Grethe Morthorst och diktsamlingen Grodnattvard av Staffan Larsson. Ingen av dessa böcker har funnits eller finns på vår läslista – och vi vet inte heller i vilken mån de lästes eller diskuterades på sanatoriet.
Men att det lästes och att det diskuterades – det vet vi genom andra källor. För en del patienter blev sanatorievistelserna en tid för studier i form av exempelvis brevkurser, eller helt enkelt förkovrande i egen regi. Böcker och tidningar och föreläsningar fanns att tillgå, för den som så önskade.
Martina Hansson berättar om kapellet och begravningsplatsen vid Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Apelviken i Varberg är sol och bad, stugliv, camping och surfing – men har också varit adress för ett stort sanatorium. Läkaren Johan Severin Almer tog här emot tuberkulossjuka barn med start 1902, då under ytterst enkla förhållanden. Verksamheten växte och ett par decennier senare var Apelvikens kustsanatorium väl känt, och belagt med patienter från hela landet.
Den här historien är väl ihågkommen i Varberg, även om sanatoriebyggnaderna i dag används som hotell.
I området finns också en begravningsplats med ett kapell. Många familjer hade inte råd att låta skicka hem sina avlidna barn och därför fick barnen sin sista viloplats i sanatoriets närhet istället för på hemorterna.
Kapellet och dess begravningsplats omges av ängar och lövskog med rikliga inslag av vindpinade ekar. Området är populärt bland flanörer. Inte undra på det – naturen är vacker och växlande och blåsiga dagar brusar Kattegatt mäktigt i bakgrunden.
Sanatoriets historia är väl dokumenterad genom forskningsinsatser av lokalhistoriker. Varje sommar hålls guidade visningar i kapellet och på kyrkogården med den här dokumentationen som stöd. Visningarna arrangeras med stöd av Sensus, och en av guiderna är Martina Hansson som hjälpt oss i våra efterforskningar om Fagereds sanatorium – genom att berätta om sin familjs kopplingar till det sanatoriet. Självklart ville vi därför gå på en av visningarna i Apelviken – och särskilt då en av guidningarna som Martina gav i sommar.
Sagt och gjort – vi tog del av en av Martina Hanssons guidningar. Historierna som berättas är rörande, och vi känner dem från Fagereds sanatorium: Mitt i eländet finns alltid hopp om en framtid utan sjukdom och lidande.
Även om verksamheterna skiljde sig åt en hel del var kärnan den samma både för barnen i Apelviken och de vuxna lungsjuka i Fagered. Näringsrik kost och vila skulle ge hälsan åter.
En annan likhet – som vi kan återkomma till: Arkitekt Rudolf Lange som ritade Fagereds sanatorium är även arkitekten bakom Apelvikens kustsanatorium.
Gravarna i Apelviken är på sätt och vis ett vittnesmål från Fattig-Sverige. För många familjer var det en ekonomisk omöjlighet att ta hem sina avlidna barn. Barnen som ingen hade råd att ta hem fick sin sista vila här, i Apelviken, ett stenkast från kustsanatoriet.
Zetterbergs Trio: Arvid Johansson på piano, Sune Stenström på fiol och Karl Zetterberg – med ett leende på läpparna – på trummor. Bild: Ur Per-Olof Zetterbergs samling
”Det kom en liten orkester från Falkenberg. Jag minns särskilt trummisen, han var rolig.” Orden är Agneta Gips. Hon växte upp i läkarvillan på Fagereds sanatorium och minnet är från 1950-talet.
Hon är inte den enda som kommer ihåg den rolige trummisen.
Även Anita Andersson som arbetade på sanatoriet under det sena 1950-talet och det tidiga 1960-talet minns honom. Anita bläddrar i sitt fotoalbum och visar oss en bild. ”Där är orkestern jag berättade om. Där är trummisen.” Hon skrattar vid minnet.
Fotografi från Anita Anderssons album. Anita minns orkestern väl. Bild: Ur Anita Anderssons samling
Vad hette orkestern? Varken Agneta eller Anita minns. Men trummisen gjorde alltså sådant intryck att de kommer ihåg honom – ännu nära 70 år efter att de hörde honom spela.
Tillvaron på sanatoriet kretsade vid den här tiden naturligtvis runt behandlingen – både för personalen och patienterna. Mat, vila, medicinering, promenader och vila igen. Sängar skulle bäddas, undersökningar genomföras.
Men på 1950-talet, precis som under tidigare decennier, fanns också tid för vård av själen – tid för förströelse och nöjen så gott det gick. Det arrangerades filmvisningar och konserter, föreläsningar och turneringar i luftgevärsskytte. Agnetas och Anitas minne rör personalens bal som hölls årligen någon gång kring jul, nyår eller trettonhelgen. Huruvida trion med den rolige trummisen även spelade för patienterna vet vi inte säkert, men vi gissar det.
Vi vill veta vad orkestern hette och vem trummisen var. Det är meningslöst att leta efter någon bokning av dem i handlingarna på Regionarkivet. För hur skulle vi leta? Efter ”orkestern med den rolige trummisen”? Nej, knappast.
Det vi har att gå på är:
• Trummis (rolig)
• Trio
• Eventuellt från Falkenberg
Vad göra? Jo, man rådfrågar Lars Hillerström som driver Studio Lynga. Han arbetar med en stor kartläggning av gamla orkestrar från Falkenberg – en verklig kulturgärning. Är det någon som vet något om roliga trummisar, är det han.
Och mycket riktigt. Han gissar på Zetterbergs Trio, ledd av Karl Zetterberg – omtalat rolig trummis. Vi håller föreläsningar i Okome och Falkenberg och testar teorin på åhörarna. Jodå, det kan stämma. Ingen har i alla fall något att invända.
Lars Hillerström hjälper oss komma i kontakt med Karl Zetterbergs son – Per Olof Zetterberg.
”Min pappa hette Karl Gotthard Zetterberg. Han spelade trummor. Det är alldeles säkert han som skulle varit skämtsam och rolig, det var hans signum på kalas”, säger Per Olof när vi hörs på telefon. Bingo!
Per Olof Zetterberg berättar om sin far Karl Zetterberg. Bild: Dick Gillberg
En junikväll träffas vi. Vi visar Anitas bild. Ja, visst, det är hans far. Zetterbergs Trio. Arvid Johansson spelade dragspel och piano och Sune Stenström spelade saxofon och fiol. Zetterberg jobbade som sättare på Hallands Nyheter, Johansson som kontorist eller kamrer på Falken och Stenström kan ha varit stenhuggare. Musiken var ett extraknäck.
”Zetterbergs Trio spelade på fester och arrangemang. Pappa var en humoristisk och glad person. Jag kan tänka mig att han kunde roa publiken på sanatoriet med imitationer och sådant”, säger Per Olof.
Per Olof Zetterberg: ”Pappa hade många intressen. Inte nog med att han spelade trummor, han körde MC och spelade fotboll också.” Bild: Dick Gillberg
Karl Zetterberg hade bland annat ett nummer där han tog upp personer från publiken och hypnotiserade dem.
Vad fick han de ”hypnotiserade” att göra?
”Det var allt möjligt. Att det var flugor och bin som stack dem och sådant.”
Ingen i Zetterbergs Trio sjöng men de brukade ha med sånghäften till publiken. Repertoaren bestod mest av populära schlagers. Karl Zetterberg underhöll också med att berätta historier. Musik, sång och skratt – så var det när Zetterbergs Trio spelade.
Zetterbergs Trio spexade med publiken. Trion var flitigt anlitad på fester i och runt Falkenbergstrakten under 1940- och 1950-talen. BILD: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Minnet av din pappa och hans medmusiker lever fortfarande – även 70 år efter spelningarna.
”Det är roligt att höra. Han var sådan i verkliga livet också. Han gick bort 1997.”
Karl Zetterberg (1908 – 1997). Bild: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 oktober 1924, hämtad från Kungliga Bibliotekets onlinetjänst Svenska Tidningar.
Är du bra på att tvätta i tvättmaskin och att glansstyrka? Då kan jobbet som tvättförestånderska på Fagereds sanatorium kanske vara något för dig. Lönen är på 900 kronor om året – i alla fall nu när vi skriver 1925. Förra året stannade lönen på 600 kronor, men då hade man också ett dyrtidstillägg. Och glansstyrkning – ja, det har vad vi förstår att göra med sådant som stärkta kragar och manchetter.
Tjänsten som tvättförestånderska annonserades ut i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i oktober 1924.
Tidningssidan bjuder ett intressant vittnesmål om 1920-talet. Den som inte lockades av att ta hand om tvätt på Hallands läns sanatorium kunde söka andra arbeten. En murare kunde få arbete hos Nyberg i Partille. En konkurrenskraftig kolimportfirma sökte en energisk försäljare av kol.
En rask och duktig flicka kunde få tjänst hos Krooks thebrödsbageri på Götabergsgatan i Göteborg. Den cirka 18 år gamla flicka från landet som önskade hjälpa en husmor i närheten av Långedrag kunde med fördel kontakta fru Rhodin på Allmänna vägen. Många av annonserna gällde arbete som hembiträde eller barnflicka. Men också alltså denna – tvättförestånderska på Fagereds sanatorium.
Hessleby sanatorium i Mariannelund fotograferat 1937. Bild: Digitalt Museum / Jönköpings läns museum
Tusentals patienter vårdades på Fagereds sanatorium under den tid som verksamheten var igång. Patienternas svar på sanatoriekuren registrerades i journalerna. De omfattas av sekretess. Men 70 år efter att den sista journalanteckningen gjordes kan vi få titta i dem.
Vårt intresse att titta i journaler är dock begränsat. Vi är inte medicinhistoriker, utan intresserar oss mer för det vardagliga livet på sanatoriet, före feberkurvor och förekomst av bakterier.
Däremot vill vi gärna veta mer om hur våra släktingar mådde. Journalerna bör ge svar. Om vi hittar dem. Vi går bet på E:s och K:s journaler. De finns inte att hitta där de rimligtvis borde kunna finnas – på Regionarkivet i Halmstad. När sanatoriet lades ner och verksamheten flyttades till lungkliniken i Halmstad i mitten av 1960-talet kasserades många gamla journaler. Därför är det skralt med journaler i arkivhyllan.
A:s journal verkar ha gått samma öde till mötes. Den hörde till de inaktuella det år flytten gjordes, och allt tyder på att den kasserades.
Och där fastnade vi. Inga journaler. Vi hade nått vägs ände. Men kanske inte…
Visst hade A vårdats också på Spenshults jubileumssanatorium? Ja, det vet vi säkert. Och gamla fotografier säger oss att också E vårdades där. Kanske finns journalerna från Spenshult hos Regionarkivet i Halmstad?
Men nej. Inga journaler efter A eller E i den hyllan heller.
Men spåren tog inte slut med det. A vårdades också på Hessleby jubileumssanatorium i Småland. Kan hans journal därifrån finnas hos Riksarkivet i Vadstena?
Ja, i Vadstena får vi napp. A:s journal från Hessleby finns där. Och inte nog med det – där finns också journalen från Spenshult. Vi förstår det som att journalerna från Spenshult fördes till Hessleby när Spenshult lades ner.
Den som söker gamla journaler bör alltså inte ge upp hoppet även om de första svaren är nedslående. Kanske har också dina släktingar vårdats på flera sanatorier? Med lite tur kanske du kan finna dem, även om fyndet inte görs på det arkiv du först förväntade dig.
”Välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”, är budskap på plakaten. Bild: Anders Kvints bilder
Demonstranterna säger ”välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”. Vårflickorna i vita klänningar bär på korgar och i bakgrunden ser vi sanatoriebyggnaden. Flera fönster står öppna. I mitten står ett fönster på vid gavel och där innanför skymtar vi en patient eller anställd som kikar ut.
Fotografiet är från åren runt 1940 och motivet kommer från Fagereds sanatorium – Hallands läns sanatorium.
”Välkommen härliga vår” är ett budskap som vi lätt förstår så här vid månadsskiftet april – maj. Men detta med att vi inte ska klövra i dagrummet? Vad menas? Jo, klövra, förstår vi – det är att umgås med det motsatta könet. Stillsamt och helt oskyldigt eller ett riktigt hångel – efter vad vi förstår är ordets betydelse ganska vid.
Klövra är inget allmänt gammalt ord vilket som helst. Nej, det är sanatorieslang. Man klövrade inte vid dansbanorna förr i tiden. Klövra, det var något som utspelade sig på sanatorierna. Och kanske alltså också i dagrummen, får vi förstå. Men nu ska det vara slut med det. Klövra inte i dagrummet! Kom ihåg det!
Skrivelse från Kungliga Medicinalstyrelsen till Fagereds sanatorium. 1919. Bild: Dick Gillberg
Läkaren är så klart en karl! Eller? Kvinnor studerade medicin, men det var alls inte givet att de skulle få praktisera sina kunskaper. Den saken ändrades delvis 1903 då en förordning gav kvinnor rätt att att inneha vissa läkartjänster.
Det är den förordningen som godkännandet av Gulli Paulis vikariat – som vi ser i skrivelsen här – vilar på. Fagereds sanatorium behövde en vikarie, och en sådan fanns i Gulli Pauli. I det här fallet var det faktiskt överläkartjänsten som behövde besättas, och Kungliga Medicinalstyrelsen gav alltså sin välsignelse för detta arrangemang i juli 1919.
Gulli Pauli kom senare att arbeta i Karlstad.
Skrivelsen om hennes vikariat i Fagered har vi hittat på Regionarkivet i Halmstad. Notera gärna att skrivelsen kommer från Stockholms slott och att den är tecknad i ”vår allernådigaste Konungs och Herres frånvaro”, vilket alltså syftar på kung Gustaf V.
Kopior från Regionarkivet i Halmstad, egna anteckningar och tidningsartiklar – allt organiseras ibland bäst på golvet och med hjälp av första arkivarien katten Nils Strindberg. Bild: Dick Gillberg
Att göra intervjuer har sin tid, att fotografera har sin tid – och att sortera alla grejer man samlar på sig, det har också sin tid. Eller… tja, det borde ha sin tid. Sedan det senaste besöket på Regionarkivet i Halmstad har vårt material om Fagereds sanatorium vuxit i omfattning, och det kräver delvis ny hantering. Alltså – dags att organisera!
Förvaras A4-papper bäst i pärm eller i kartonger? Kan vi ta hål med hålslag utan att viktiga uppgifter går förlorade? Klarar häftapparaten den här bibban? Hur ska man göra med A3-papper? Allt det här kräver sina funderingar men lösningar är också i sikte. Nya mappar att förvara stora papper i är beställda.
Syftet med alltihop är så klart att ha efterforskningarna lättillgängliga. Hur var det nu med antalet patienter på sanatoriet 1942? Vi ska veta var uppgiften finns och den ska helst inte ta lång tid att hitta.
Så gott som alla Rebeckas anteckningar om sanatoriet görs digitalt, men källorna finns många gånger fysiskt i vårt eget arkiv. Vad gäller bildberättandet arbetar Dick digitalt men också med film. Bildbehandlingen sker alltså både i dator och i mörkrum.
Vi behöver alltså hantera efterforskningarna både i datorn och – som just nu – på köksgolvet.
Regionarkivet i Halmstad januari 2025. Rebecka läser ett PM om fettslam, daterat 1918. Bild: Dick Gillberg
Dokumenten om Fagereds sanatorium i regionarkivet upphör aldrig att förvåna. Vid vårt senaste besök i arkivet i Halmstad tittade vi i den inkomna posten från Kungliga Medicinalstyrelsen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle finna, men hade förhoppningar om att hitta skrivelser om hur sanatorievården bäst skulle utföras. Något slags metodutveckling borde ju ha skett. Rekommendationer. Tips.
Någon fettkaka, eller något fettslam hade vi då rakt inte förväntat oss. Icke desto mindre – där låg den: ”Cirkulär till lasarett och sanatorier med platsantal över 50 angående fettsamlare”. Vad är detta?
Jo, det visar sig att Kungliga Medicinalstyrelsen vid statens anstalter för sinnessjuka, som det hette på den tiden, låtit installera fettsamlare – som vi förstår det någonstans i avloppet. Nu önskar Kungliga Medicinalstyrelsen att sådana fettsamlare ska installeras även på Fagereds sanatorium. Det framgår ingenstans om det rör sig om en enda fettsamlare eller flera. Denna i våra ögon märkliga skrivelse kommer till Fagereds sanatorium den 17 oktober 1918.
Bifogat finns ett PM som beskriver fettslammets beskaffenhet och instruktioner om hur ofta som fettsamlarna ska tömmas. ”Fettkakan” beskrivs som en resurs att ta tillvara.
Men varför? Vad ska man med en fettkaka till? Vi kommer att tänka på nyheten hösten 2018, om den enorma fettklumpen i Londons avlopp. Det här verkar ju bara – äckligt?
Men förklaringen finns i skrivelsen: ”Det insamlade fettet har använts för tillverkning av tvål och såpa eller utbytts mot dessa varor hos tillverkare därav.”
Sidospåren blir många när man besöker regionarkivet. Vi hade inte förväntat oss att vi skulle kopiera PM om fettslam och fettsamlare – men till den punkten har vi alltså kommit. Bild: Dick Gillberg
Håll dig ren, tvätta bort tuberkulosbakterier – med tvål tillverkad av fettslam från sanatorier! Ja, vi förstår så klart att fettet genomgått en process innan det hamnar i tvålkoppen – men lite märkligt är det ju. Vi noterar också att 1918 naturligtvis var en kristid med resursbrist på grund av första världskriget.
För er som undrar hur man bäst samlar fettslam – här följer en instruktion: ”Fettslammet bör alltså uppsamlas i täta perioder; flerstädes torde det böra ske 2 gånger i veckan, å andra ställen en gång i veckan. Samtidigt undersökes, om det å bottnen samlat sig tungt slam i avsevärd myckenhet, och bör då denna avlägsnas.”
Gillberg & Kvint 