”Välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”, är budskap på plakaten. Bild: Anders Kvints bilder
Demonstranterna säger ”välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”. Vårflickorna i vita klänningar bär på korgar och i bakgrunden ser vi sanatoriebyggnaden. Flera fönster står öppna. I mitten står ett fönster på vid gavel och där innanför skymtar vi en patient eller anställd som kikar ut.
Fotografiet är från åren runt 1940 och motivet kommer från Fagereds sanatorium – Hallands läns sanatorium.
”Välkommen härliga vår” är ett budskap som vi lätt förstår så här vid månadsskiftet april – maj. Men detta med att vi inte ska klövra i dagrummet? Vad menas? Jo, klövra, förstår vi – det är att umgås med det motsatta könet. Stillsamt och helt oskyldigt eller ett riktigt hångel – efter vad vi förstår är ordets betydelse ganska vid.
Klövra är inget allmänt gammalt ord vilket som helst. Nej, det är sanatorieslang. Man klövrade inte vid dansbanorna förr i tiden. Klövra, det var något som utspelade sig på sanatorierna. Och kanske alltså också i dagrummen, får vi förstå. Men nu ska det vara slut med det. Klövra inte i dagrummet! Kom ihåg det!
”En kuststad” av Nils Kreuger, Varberg 1908 – 1909. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Borgruinen i Grez-sur-Loing i Frankrike en kväll i september 2024, fotograferad av Dick Gillberg. Byn – som lockat många konstnärer – ligger ungefär sju mil söder om Paris. Bild: Dick Gillberg
Nils Kreuger var egentligen färdig med Varberg när han målade ”En kuststad” 1908 och 1909. (Målningen påbörjades på plats i Varberg 1908 och färdigställdes i Stockholm under 1909.) Drygt 20 år tidigare, 1887, hade han kommit till Varberg med penslar och palett för första gången. Sommaren 1908 är enligt ”Konstnärskolonin Varbergsskolan” av Åsa Axberg hans sista målande sommar i Varberg. Han målade då sin tidigare hembygd – med ängar, åkrar och skogsdungar i förgrunden och staden med fästningen och kyrkan, och havet, i bakgrunden. Solen döljer sig bakom ett moln och solstrålarna skickas ner över himlen.
Samma sol gjorde sin entré över franska Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. I Grez-sur-Loing finns ingen fästning, men likväl en medeltida borg som rasat samman. Byn är liten och ruinen ligger inte långt från Hotel Chevillon där svenska konstnärer samlades under bland annat 1880-talet.
Det som skulle bli Varbergsskolans konstnärer Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh målade i Grez under 1880-talet.
Sol och solstrålar i Varberg 1908, och sol och solstrålar i Grez-sur-Loing 2024. En fästning i Varberg. En borgruin i Grez.
Grez-sur-Loing, september, 2024. Det var på kvällen och solen höll på att gå ner. Vi gick över bron mot Hotel Chevillon och då faller det sig naturligt att blicka mot den gamla ruinen. Då slog det mig att ljuset där och då verkligen påminde om målningen som Kreuger gjort i Varberg. Det är ganska ovanligt att solstrålarna verkligen faller genom molnen på det distinkta sättet.
Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg”En kuststad” av Nils Kreuger. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Skrivelse från Kungliga Medicinalstyrelsen till Fagereds sanatorium. 1919. Bild: Dick Gillberg
Läkaren är så klart en karl! Eller? Kvinnor studerade medicin, men det var alls inte givet att de skulle få praktisera sina kunskaper. Den saken ändrades delvis 1903 då en förordning gav kvinnor rätt att att inneha vissa läkartjänster.
Det är den förordningen som godkännandet av Gulli Paulis vikariat – som vi ser i skrivelsen här – vilar på. Fagereds sanatorium behövde en vikarie, och en sådan fanns i Gulli Pauli. I det här fallet var det faktiskt överläkartjänsten som behövde besättas, och Kungliga Medicinalstyrelsen gav alltså sin välsignelse för detta arrangemang i juli 1919.
Gulli Pauli kom senare att arbeta i Karlstad.
Skrivelsen om hennes vikariat i Fagered har vi hittat på Regionarkivet i Halmstad. Notera gärna att skrivelsen kommer från Stockholms slott och att den är tecknad i ”vår allernådigaste Konungs och Herres frånvaro”, vilket alltså syftar på kung Gustaf V.
Kopior från Regionarkivet i Halmstad, egna anteckningar och tidningsartiklar – allt organiseras ibland bäst på golvet och med hjälp av första arkivarien katten Nils Strindberg. Bild: Dick Gillberg
Att göra intervjuer har sin tid, att fotografera har sin tid – och att sortera alla grejer man samlar på sig, det har också sin tid. Eller… tja, det borde ha sin tid. Sedan det senaste besöket på Regionarkivet i Halmstad har vårt material om Fagereds sanatorium vuxit i omfattning, och det kräver delvis ny hantering. Alltså – dags att organisera!
Förvaras A4-papper bäst i pärm eller i kartonger? Kan vi ta hål med hålslag utan att viktiga uppgifter går förlorade? Klarar häftapparaten den här bibban? Hur ska man göra med A3-papper? Allt det här kräver sina funderingar men lösningar är också i sikte. Nya mappar att förvara stora papper i är beställda.
Syftet med alltihop är så klart att ha efterforskningarna lättillgängliga. Hur var det nu med antalet patienter på sanatoriet 1942? Vi ska veta var uppgiften finns och den ska helst inte ta lång tid att hitta.
Så gott som alla Rebeckas anteckningar om sanatoriet görs digitalt, men källorna finns många gånger fysiskt i vårt eget arkiv. Vad gäller bildberättandet arbetar Dick digitalt men också med film. Bildbehandlingen sker alltså både i dator och i mörkrum.
Vi behöver alltså hantera efterforskningarna både i datorn och – som just nu – på köksgolvet.
Regionarkivet i Halmstad januari 2025. Rebecka läser ett PM om fettslam, daterat 1918. Bild: Dick Gillberg
Dokumenten om Fagereds sanatorium i regionarkivet upphör aldrig att förvåna. Vid vårt senaste besök i arkivet i Halmstad tittade vi i den inkomna posten från Kungliga Medicinalstyrelsen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle finna, men hade förhoppningar om att hitta skrivelser om hur sanatorievården bäst skulle utföras. Något slags metodutveckling borde ju ha skett. Rekommendationer. Tips.
Någon fettkaka, eller något fettslam hade vi då rakt inte förväntat oss. Icke desto mindre – där låg den: ”Cirkulär till lasarett och sanatorier med platsantal över 50 angående fettsamlare”. Vad är detta?
Jo, det visar sig att Kungliga Medicinalstyrelsen vid statens anstalter för sinnessjuka, som det hette på den tiden, låtit installera fettsamlare – som vi förstår det någonstans i avloppet. Nu önskar Kungliga Medicinalstyrelsen att sådana fettsamlare ska installeras även på Fagereds sanatorium. Det framgår ingenstans om det rör sig om en enda fettsamlare eller flera. Denna i våra ögon märkliga skrivelse kommer till Fagereds sanatorium den 17 oktober 1918.
Bifogat finns ett PM som beskriver fettslammets beskaffenhet och instruktioner om hur ofta som fettsamlarna ska tömmas. ”Fettkakan” beskrivs som en resurs att ta tillvara.
Men varför? Vad ska man med en fettkaka till? Vi kommer att tänka på nyheten hösten 2018, om den enorma fettklumpen i Londons avlopp. Det här verkar ju bara – äckligt?
Men förklaringen finns i skrivelsen: ”Det insamlade fettet har använts för tillverkning av tvål och såpa eller utbytts mot dessa varor hos tillverkare därav.”
Sidospåren blir många när man besöker regionarkivet. Vi hade inte förväntat oss att vi skulle kopiera PM om fettslam och fettsamlare – men till den punkten har vi alltså kommit. Bild: Dick Gillberg
Håll dig ren, tvätta bort tuberkulosbakterier – med tvål tillverkad av fettslam från sanatorier! Ja, vi förstår så klart att fettet genomgått en process innan det hamnar i tvålkoppen – men lite märkligt är det ju. Vi noterar också att 1918 naturligtvis var en kristid med resursbrist på grund av första världskriget.
För er som undrar hur man bäst samlar fettslam – här följer en instruktion: ”Fettslammet bör alltså uppsamlas i täta perioder; flerstädes torde det böra ske 2 gånger i veckan, å andra ställen en gång i veckan. Samtidigt undersökes, om det å bottnen samlat sig tungt slam i avsevärd myckenhet, och bör då denna avlägsnas.”
Träd med mäktigt lövverk i Lia, vid promenadstigarna i närheten av det gamla sanatoriet. Bild: Dick Gillberg
Den 5 februari klockan 19 ska vi berätta om Fagereds sanatorium hos Okome föreläsningsförening och den 12 februari ska vi hålla föreläsning hos Falkenbergs föreläsningsförening på Stadsteatern i Falkenberg. Hoppas att vi ses vid något av tillfällena!
Fagereds sanatorium fungerade som länssanatorium. Det var alltså hallänningarnas sanatorium – oavsett om de bodde i Laholm och Kungsbacka eller någonstans där mittemellan. Vill du höra oss berätta om sanatoriet hos din förening? Hör av dig! Vi nås på rebecka(at)gillbergkvint.se och dick(at)gillbergkvint.se.
Personalbostad vid Fagereds sanatorium en vinterdag. Bild: Anita Anderssons bildsamling
En av de saker som är spännande med att göra research om Fagereds sanatorium är att historien i stora delar inte är berättad. Det finns en hel del att läsa om Liahemmet i lokalt utgiven litteratur, men 1910-talet, 1920-talet och de närmast därpå följande decennierna är inte behandlat i varken artiklar eller böcker i någon vidare omfattning – åtminstone inte vad vi kunnat upptäcka.
Det finns så mycket att berätta om sanatoriet och vi hittar nya spår att följa mest hela tiden. Tiden ja, det är den som ska till för att det ska bli något.
Det här året har vi bland annat upptäckt att en av våra släktingar var på Fagereds sanatorium långt tidigare än vi förut har förstått. Vi har bland annat fått intervjua personer som arbetat på sanatoriet, och ett par av överläkarens Victor Steffens döttrar. Regionarkivet har varit till otrolig hjälp och därtill har vi ägnat lite för mycket tid åt Svenska Tidningar – Kungliga Bibliotekets fantastiska söktjänst som är lite av ett kaninhål.
Stort tack till alla som bidrar och hjälper!
I november föreläste vi på Varbergs Teater, hos Varbergs Föreläsningsförening. Bild: Dick Gillberg
Syftet med alltihop är så klart inte bara att stilla den egna nyfikenheten utan också att dela med sig av det vi lyckas ta reda på. Flera föreläsningar har det blivit under året, och det är vi väldigt glada för.
I oktober berättade vi om sanatoriet hos Hembygdsföreningen Gamla Varberg. Bild: Dick GillbergI början av november berättade vi om vår research på Arkivens dag, på arkivet på fästningen i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Fler föreläsningar är inbokade – den 5 och 12 februari 2025 ska vi berätta om sanatoriet igen, i ord och bild. Mer information om tid och plats kommer. Hoppas att vi ses då.
Dagens Nyheter 17 mars 1906, från Svenska Tidningar.
Blodstörtning: ”Häftig blödning från andningsorganen, främst lungorna” berättar Svensk ordbok.
Det finns gott om blodstörtningar i dagspressen när lungtuberkulosen härjade som värst. Vi hittar dem lätt genom Kungliga Bibliotekets utmärkta söktjänst Svenska Tidningar.
Som den här ovan. Ett sjukdomsfall i vimlet på gatan mitt i Stockholm en tidig vårdag 1906. Tidens press namngav den insjuknade kvinnan.
En tragedi i sena februari rapporterar bland andra Vårt Land om den 23 februari – även detta 1906. Det som berättas är en historia som kunde vara uppdiktad i någon sorglig saga av H C Andersen, eller kanske Charles Dickens eller Selma Lagerlöf. Men den är rapporterad i pressen och vi får tro att händelsen verkligen inträffat, i Norrköping en natt i februari.
Ny Tid 23 februari 1906, från Svenska Tidningar.
Den femårige pojken låg i sängen vid sin mor då grannkvinnan och andra tillskyndande fann honom. Modern var död. Någon tid – det framgår inte hur lång tid – innan hade hon drabbats av blodstörtning och tvingats till sängläge.
Det här är bara några exempel på rapportering i det tidiga 1900-talets press. Tuberkulosen skördade många offer och 1906 var utbyggnaden av stora offentliga sanatorier för alla medborgare bara i sin linda.
Fagereds sanatorium var i drift 1914 – 1965. I dag används anläggningen som hotell. Bild: Dick Gillberg
Vi har glädjen att i ord och bild få berätta om Fagereds sanatorium vid tre tillfällen i höst. Det blir föreläsningar med ganska olika inriktning.
Torsdag 31 oktober klockan 19.00, Folkets hus på Magasinsgatan 15 i Varberg, Hembygdsföreningen Gamla Varberg – föreläsning med fokus på kopplingar mellan sanatoriet och Varberg.
Lördag 9 november – tid meddelas senare – Arkivens dag, arkivet i Karl XI:s stall på Varbergs fästning – föreläsning med inriktning mot själva researchen. Vi berättar om hur vi gjort efterforskningarna om sanatoriet.
Måndag 11 november klockan 19.00, Varbergs Teater, Varbergs Föreläsningsförening – föreläsning med fokus på kulturlivet på sanatoriet och en del om den romantiska föreställning som fanns om tuberkulos förr. https://secure.tickster.com/sv/908m8xulumz6cx6/selectevent
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Gillberg & Kvint 