Vattenspridaren står på i Hotel Chevillons trädgård. Vattnet skänker svalka heta sommardagar och vackert ljus till fotografer och konstnärer. Bild: Dick Gillberg
Svalbona sitter tätt på Hotel Chevillon. En koloni, i den gamla konstnärskolonin!
Konstnärerna här i Grez-sur-Loing, i den sammankomst som sker dessa juniveckor, målar alla utomhus. Det är stativ och målarlåda, ibland pall att sitta på och vatten eller kaffe i packningen för att klara såväl sökandet efter motiv som själva målandet.
Turen har gått till Barbizon – en liten stad berömd för sin attraktionskraft på konstnärer – inte långt från Grez-sur-Loing. Johan Patricny och Anders Ståhl har funnit en bänk på trottoaren, från vilken de tecknar vyn över gatan. Bild: Dick Gillberg
När penseln väl sätts till panån eller duken är tiden begränsad att fånga intrycken. Solen förflyttar sig på himlavalvet och ljuset förändras – och därmed ängen och skogspartiet, gränden, bron eller vad som nu finns framför ögonen.
Några har stannat i byn och målat. Andra har korsat både floden, skogspartiet och landsvägen och sökt motiv längs Loings kanal och fågelsjöarna, som ligger ett stycke härifrån.
Vad gör du? Den badande mannen undrar vad Marius Moe har för sig, och simmar fram till Hotel Chevillons lilla öppning mot floden för att fråga. Marius förklarar, och mannen visar sig intresserad av konst med motiv från byn. Så kan en konstnär också finna en potentiell kund. Bild: Dick Gillberg
Svalorna förresten, de har funnits här länge. Vi läser Carl-Göran Ekerwalds Stilla dagar i Grez – dagboksanteckningar våren 1993. Ekerwald och hans fru Anna bodde i Carl Larssons ateljé, som var nyrenoverad då. Han skriver: ”Svalorna störtdyker över huvudet på mig ute på balkongen. De har sina bon över portgången in mot gården.” Adressen är den samma i dag, kan vi meddela.
Under två veckor i juni 2026 samlas konstnärer från Sverige och Norge i Grez-sur-Loing för att måla och umgås – precis som man gjorde under det sena 1800-talet.
Johan Patricny i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Gudmundson strax utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMarius Moe i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl i Fontainebleuskogen. Bild: Dick GillbergJoakim Wanrup på bron över Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Rydstern i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergPatrick Nilsson i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergStanislaw Zoladz på bron över floden Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Ljus vid fågelsjöarna utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg
Anders Gudmundson, Marius Moe, Johan Patricny Mats Rydstern och Elisabeth Winkiel Zoladz och Stanislaw Zoladz i samtal på terrassen på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Vi går än en gång i Varbergsskolans fotspår i Grez-sur-Loing, men den här gången är vårt syfte med vistelsen i konstnärsbyn ett annat. Vi följer en unik sammankomst. Under två veckor nu i juni samlas svenska och norska konstnärer här för friluftsmåleri.
Det är ju inte första gången som skandinaviska konstnärer strömmar till Grez-sur-Loing. Under 1880-talet reste man hit från Paris, och målade trädgårdarna, floden, bron, byn, det omkringliggande kulturlandskapet och skogarna. Ett och annat porträtt blev det också – och skildringar av det internationella kulturlivet i byn med konstnärer och författare.
Hotel Chevillon – i dag i Stiftelsen Grez-sur-Loings ägo – utgör basen för de här två veckornas vistelse, med gott stöd från Early Grez B&B.
Värmeböljan sätter sin prägel på vistelsen. Konstnärerna passar på att måla under morgontimmarna, innan hettan tar över fullständigt. En och annan utflykt hinns också med, och studier av de platser där Carl Larsson, Julia Beck, Karin Bergöö (Larsson), Karl Nordström och Christian Krohg en gång målade.
Marius Moe blickar ut över trädgården och floden, från ett av fönstren på Hotel Chevillon. Christian Krohgs målning av Karl Nordström blickandes ut från Pensionat Laurent – den andra samlingspunkten för konstnärerna i byn på 1800-talet – inspirerar till detta påhitt. Bild: Dick GillbergGrez-sur-Loing kan vid första anblicken se likadan ut i dag som den gjorde för 150 år sedan, men visst har byn förändrats. Hus har byggts till och murar byggts på. Anders Ståhl, Stanislaw Zoladz, Johan Patricny, Mats Rydstern och Anders Gudmundson jämför gamla målningar med vyerna som de ser ut i dag. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl guidar i byn. Anders Gudmundson fotograferar, Stanislaw Zoladz och Marius Moe ser sig omkring. Bild: Dick GillbergHills trappa i Montigny-sur-Loing. Carl Fredrik Hill målade den 1876. 150 år senare är trappan kvar. Självklart måste den beses när vi är så nära! Johan Patricny står högst upp, följd av Joakim Wanrup, Mats Ljus, Anders Gudmundson, Patrick Nilsson och Anders Ståhl. Bild: Dick Gillberg
Ägg i stekpanna under värmeböljan. Bild: Dick Gillberg
Det ska inte lindas in: Rebecka känner stor besvikelse. Dagens experiment – att steka ett ägg utomhus i värmen – har utfallit med icke önskvärt resultat. Men vi tar det från början:
Vi befinner oss i Grez-sur-Loing som ligger sju mil söder om Paris. En mycket kraftig värmebölja håller oss och stora delar av Frankrike och delar av Europa i ett fast grepp. Vi upplever temperaturer på uppåt 39 grader.
Vi hanterar värmen genom att gå upp tidigt om mornarna för att använda de få timmar som finns av hanterbar värme för att göra det vi ska. Under dagen tar vi det lugnt, ser till att få i oss vätska och lovsjunger luftkonditioneringen på Hotel Chevillon. Bokstäver ska på plats, ljus ska fångas in – detta görs också, anpassat efter förhållandena som råder.
Att det är varmt är vi högst medvetna om. Men hur varmt? Tillräckligt för att steka ett ägg utomhus? I en stekpanna? Ska man någon gång undersöka om detta är görbart är det nu. Sagt och gjort – stekpannan ställdes fram vid lunchtid och fick stå ute fram till sena eftermiddagen. En smörklick med fransk proveniens släpptes ner i pannan, och fick strax därefter sällskap av ett ägg värpt av fransk höna.
Rebecka kände stor entusiasm inför detta experiment, medan Dick förhöll sig mer skeptisk. Och entusiasmen, den fick sig genast en törn. Smöret smälte visserligen ganska omgående. Men ägget. Ägget! Ägget är löst. Fortsatt löst. Varmt är det, men inte varmt nog för stekning av ägg.
Åh, cool kamera, får vi se? Sällskapet vi möter utanför Hotel Chevillon gillar vad de ser och vill gärna prata. Kan Dick fotografera dem? Ja, så klart. Helst vid motorcyklarna, parkerade på den smala gatan Rue du Vieux Pont – gatan vars förlängning till bron över floden Loing heter Rue Carl Larsson. De turas om att posera, och sedan önskar vi varandra en fortsatt fin dag.
Vi är tillbaka i Grez-sur-Loing, den lilla byn en timmes tågresa söder om Paris och det är också där vi möter MC- och kameraentusiasterna.
I höst ska vi hålla nya föreläsningar om Fagererds sanatorium. Bland annat en på Arkivens dag i Halmstad den 14 november. Föreläsningen inleds klockan 12.
Vi kallar den ”På jakt efter historien om Fagereds sanatorium” och så här presenterar vi ämnet:
”Vad förenar Sven Wollter, facadinfärg, prickskytte, årslånga vårdtider, mastiga menyer och egenhändigt gjorda sagoböcker för barn? Jo, allt detta är sådant man kan stöta på i efterforskningarna om Hallands läns sanatorium i Fagered (1914-1965). Rebecka Kvint och Dick Gillberg (reporter och fotograf från Varberg) kartlägger sanatoriets historia genom research i bland annat Regionarkivet i Halmstad.”
Det här blir alltså en föreläsning om researchen snarare än om sanatoriet, men naturligtvis får man mycket sanatoriehistoria med sig ändå.
Vi kommer också föreläsa i Falkenberg i höst – då med en mer traditionell föreläsning om själva sanatoriet och livet där. Vi återkommer här med information när arrangören ger klarecken.
Vi ska också föreläsa för slutet sällskap hos en förening. Vill din förening ta del av berättelsen om Fagereds sanatorium? Välkommen att höra av dig till oss.
Direktionens protokoll 16 januari 1926, Fagereds sanatorium. Bild: Regionarkivet Region Halland
Nämen vad är det här för krav? Direktionen för Fagereds sanatorium tyckte sig överraskad av arkitekt Langes senaste räkning. Det här kunde man bara inte gå med på.
Men låt oss backa bandet. Vad hände på Fagereds sanatorium för hundra år sedan? Vintern och våren 1926? Direktionens protokoll ger en del av svaret, och det är i dem vi finner räkningen som ifrågasattes.
Arkitekt Rudolf Lange i Göteborg hade ritat sanatoriet och varit med vid dess uppförande, samt ordnat en del småsaker med byggnaden efter att sanatoriet tagits i drift.
Under vintern har det kommit en räkning från arkitekten, för uppdrag genomförda den senaste tiden. Men där finns också en gammal post, från hösten 1921.
Sanatoriet hade då bestämt sig för att det kunde vara lämpligt med en valvöppning mellan de båda dagrummen. Men man kan ju inte bara slå upp ett valv hur som helst. Väggen kan ju vara bärande.
Det var den nu inte, enligt Lange – och valvet kom till på enkelt sätt.
Sagan slut? Nej, nästan fem år senare kommer alltså den här saken med på räkningen från arkitekten. Lange vill ha betalt för svaret om väggen. Direktionen trodde inte att den saken skulle kosta något alls, märkligt nog kan tyckas.
Eller vad tycker du? Är du team Lange eller team direktionen i den här frågan?
Kanske är det irritation över kravet om betalning för det nu nästan fem år gamla svaret om väggen och valvet som gör att Langes efterfrågade betalning för en skiss för maskinistbostaden delvis nobbas. Arkitekten vill ha 200 kronor för skissen, men direktionen ansåg ”arvodet kunna reduseras till kr 100 :- enär ifrågavarande ritning endast var en skiss i avkopiering av förut befintlig ritning och den i skissform gjorda ändringen huvudsakligas bestod i omplacering av en del fönster”. (Ja, direktionen stavar reduseras på det sättet.)
Herrarna i direktionen – ingen av dem arkitekt – tycker alltså inte att de där flyttade fönstren på ett papper kan vara värda 200 spänn. Hundra får räcka.
När allt summerats och diskuterats kommer direktionen fram till att arkitekten ”måtte åtnöja sig” med 550 kronor istället för de 700 som står på hans inskickade räkning.
I övrigt då, denna vinter och vår för hundra år sedan? Man köper kol att elda med, betalar en anställds sjukhusräkning och anställer en ny tvättförestånderska. Kvinnorna i personalen heter sådant som Mimmi, Elsa, Linnéa, Ingeborg, Ragnhild, Martha, Kalla och Sigrid.
Direktionens protokoll 30 mars 1915. Protokollet finns på Regionarkivet i Halmstad.
Vintern går mot vår och det kan så smått börja bli dags att summera senvinterns efterforskningar om Fagereds sanatorium. Vi har djupdykt i arkivmaterial i vinter och det har gett utdelning i form av flera guldkorn.
En del är under vidare utforskning och andra är enklare att reda ut.
Uppgiften här ovan, från sanatoriets direktions möte i mars 1915, hör till de senare: ”Beslutades att om någon af dem vid sanatoriets anställda personalen skulle under tjänstetiden ådraga sig lungsot, må dessa åtnjuta afgiftsfri sanatorievård härstädes under en tid af högst tre månader.”
Den läkare eller sjuksköterska som blev sjuk i lungtuberkulos i tjänsten skulle alltså få vård utan avgift.
Blev de sjuka då? Jo, vi har några exempel på det. Men det är en annan historia, som vi kan återkomma till.
Flaska med PAS, daterad 4 december 1943. Professor Jörgen Lehmann uppfann medicinen 1943. Den här flaskan finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg
Att Fagereds sanatorium och alla andra länssanatorier är historia idag kan vi tacka medicinerna för. De revolutionerade vården när de introducerades. Plötsligt fanns en nästan säker bot i sikte.
Vi hör mycket om medicinerna under vår reserach om sanatoriet. Om hur de än i dag behöver ges i kombination och under mycket lång tid, men också om skillanden de gjorde när de introducerades.
Kombinationen streptomycin och PAS (paraaminosalicylsyra) visade sig vara en verklig fullträff mot tuberkulosen. Med den kombinationen av mediciner kunde många patienter bli fria från sjukdomen, och med tiden innebar det att sanatorievården blev överflödig.
På Fagereds sanatorium började medicinerna användas under andra hälften av 1940-talet. 1948 är första året som medicinerna PAS och streptomycin nämns i arkivmaterialet från Fagereds sanatorium.
Häromdagen fick vi för första gången se medicinen PAS i verkligheten – som den var förpackad på den tiden. Det var Medicinhistoriska museet i Göteborg som upplyste oss om den saken.
Museet berättar om sjukvårdens historia i allmänhet och Göteborgs sjukvårdshistoria i synnerhet. Berättar det om tuberkulos? Javisst.
I en monter fanns bland annat en flaska och en burk med PAS.
PAS uppfanns 1943 av Jörgen Lehmann (1898 – 1989), som var verksam vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under en period i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet tillverkades PAS i närområdet – vid SOAB (Svenska Oljeslageriaktiebolaget) i Mölndals kvarnby.
”PAS såg ut som små musaskitar. Som chokladströssel. Det skulle de (patienterna) ta. Men det tyckte de inte om”, har Anita Andersson, tidigare anställd vid Fagereds sanatorium, berättat för oss.
PAS i förpackning till vården. Förpackningen innehåller 500 piller. Rekommenderad dos till vuxna är 30 piller (dragéer) per dag. Den här förpackningen finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg
Fler än Anita Andersson vittnar om att PAS smakade illa. Men nytta gjorde den.
Den som vill skänka dess uppfinnare en tanke kan göra det på Doktor Lehmanns gångväg, som ligger på Guldheden i Göteborg. Jörgen Lehmann föddes i Danmark. Han kom till Sverige som 16-åring 1914. Han arbetade vid Sahlgrenska sjukhuset från 1938 och framåt. Mellan 1938 och 1963 var han chef för centrallaboratoriet. Jörgen Lehmann avled 1989.
Spottkopp avsedd att användas av TBC-smittbärande personer. Bild: Dick Gillberg
Tuberkulos är en infektionssjukdom, som spridas genom smitta, berättar skriften Vad varje sanatoriepatient bör veta. Smittspridningen sker genom hosta, berättar skriften vidare. Som sjuk är det alltså viktigt att bete sig på sådant sätt att man inte sprider smitta.
Hosta och spott innehåller baciller och därför är det viktigt att man inte hostar rakt ut eller spottar omkring sig. Hostan kan hänga kvar i luften och efter att den sedan landat på golvet kan den fästa i damm, och så är smittspridningen igång. ”Okunnigheten och slarvet i dessa ting ha kostat många människor år av lidande och en för tidig död”, berättar skriften.
Hosta i näsduken, lyder uppmaningen.
Och upphostningarna? Svälj dem inte. ”Det kan ha sina risker att låta bacillhaltigt slem passera magen och tarmkanalen.” Spottet måste alltså ut. Den som ligger i vilosalen på sanatoriet får en spottkopp att spotta i. Och den som är uppe och går ska ha en spottflaska, som den här ovan på bilden.
Spottflaskan ska desinficeras. Sanatoriet sköter det där åt patienterna, men det finns ju förhoppningsvis en tid även utanför sanatoriets väggar. Skriften berättar hur patienterna ska göra när de kommer hem:
”Den , som lider av lungtuberkulos, bör om möjligt bo i eget rum. Golvet i detta rum får aldrig torrsopas utan skall rengöras med fuktig trasa. Dessutom är det lämpligt att alltid ha en liten kastrull med lock, till hälften fylld med vatten, stående i rummet. I den kunna begagnade näsdukar samlas och sedan kokas i 10 minuter, varefter de utan risk kunna gå med i den övriga tvätten. På samma sätt kan också spottflaskan utkokas vid behov. Vidare bör den, som lider av lungtuberkulos, ha egen matservis, egen kniv, gaffel och sked mm, som böra kokas på samma sätt före disken.”
Hur togs det här emot? Långt ifrån alla tuberkulossjuka hade möjlighet att ha eget rum. Vi ser också i annonser från tiden att lungsjuka inte är välkomna på hälsohem och liknande. Det fanns en – inte obefogad – rädsla för smitta.
Det krävdes nog en hel del mod och självförtroende för att som lungsjuk ta fram den där spottflaskan och använda den i större sällskap – även om det var just det man behövde göra för att sköta sin egen hälsa och ta ansvar för sin omgivning.
Gillberg & Kvint 