Hoppa till innehåll
    • Om
  • Resor
  • Fagereds sanatorium

Gillberg & Kvint

  • Direktionen prutar på arkitektens räkning

    april 23rd, 2026
    Direktionens protokoll 16 januari 1926, Fagereds sanatorium. Bild: Regionarkivet Region Halland

    Nämen vad är det här för krav? Direktionen för Fagereds sanatorium tyckte sig överraskad av arkitekt Langes senaste räkning. Det här kunde man bara inte gå med på.

    Men låt oss backa bandet. Vad hände på Fagereds sanatorium för hundra år sedan? Vintern och våren 1926? Direktionens protokoll ger en del av svaret, och det är i dem vi finner räkningen som ifrågasattes.

    Arkitekt Rudolf Lange i Göteborg hade ritat sanatoriet och varit med vid dess uppförande, samt ordnat en del småsaker med byggnaden efter att sanatoriet tagits i drift.

    Under vintern har det kommit en räkning från arkitekten, för uppdrag genomförda den senaste tiden. Men där finns också en gammal post, från hösten 1921.

    Sanatoriet hade då bestämt sig för att det kunde vara lämpligt med en valvöppning mellan de båda dagrummen. Men man kan ju inte bara slå upp ett valv hur som helst. Väggen kan ju vara bärande.

    Det var den nu inte, enligt Lange – och valvet kom till på enkelt sätt.

    Sagan slut? Nej, nästan fem år senare kommer alltså den här saken med på räkningen från arkitekten. Lange vill ha betalt för svaret om väggen. Direktionen trodde inte att den saken skulle kosta något alls, märkligt nog kan tyckas.

    Eller vad tycker du? Är du team Lange eller team direktionen i den här frågan?

    Kanske är det irritation över kravet om betalning för det nu nästan fem år gamla svaret om väggen och valvet som gör att Langes efterfrågade betalning för en skiss för maskinistbostaden delvis nobbas. Arkitekten vill ha 200 kronor för skissen, men direktionen ansåg ”arvodet kunna reduseras till kr 100 :- enär ifrågavarande ritning endast var en skiss i avkopiering av förut befintlig ritning och den i skissform gjorda ändringen huvudsakligas bestod i omplacering av en del fönster”. (Ja, direktionen stavar reduseras på det sättet.)

    Herrarna i direktionen – ingen av dem arkitekt – tycker alltså inte att de där flyttade fönstren på ett papper kan vara värda 200 spänn. Hundra får räcka.

    När allt summerats och diskuterats kommer direktionen fram till att arkitekten ”måtte åtnöja sig” med 550 kronor istället för de 700 som står på hans inskickade räkning.

    I övrigt då, denna vinter och vår för hundra år sedan? Man köper kol att elda med, betalar en anställds sjukhusräkning och anställer en ny tvättförestånderska. Kvinnorna i personalen heter sådant som Mimmi, Elsa, Linnéa, Ingeborg, Ragnhild, Martha, Kalla och Sigrid.

  • Fri sjukvård för personalen

    mars 6th, 2026
    Direktionens protokoll 30 mars 1915. Protokollet finns på Regionarkivet i Halmstad.

    Vintern går mot vår och det kan så smått börja bli dags att summera senvinterns efterforskningar om Fagereds sanatorium. Vi har djupdykt i arkivmaterial i vinter och det har gett utdelning i form av flera guldkorn.

    En del är under vidare utforskning och andra är enklare att reda ut.

    Uppgiften här ovan, från sanatoriets direktions möte i mars 1915, hör till de senare: ”Beslutades att om någon af dem vid sanatoriets anställda personalen skulle under tjänstetiden ådraga sig lungsot, må dessa åtnjuta afgiftsfri sanatorievård härstädes under en tid af högst tre månader.”

    Den läkare eller sjuksköterska som blev sjuk i lungtuberkulos i tjänsten skulle alltså få vård utan avgift.

    Blev de sjuka då? Jo, vi har några exempel på det. Men det är en annan historia, som vi kan återkomma till.

  • Medicinen finns på museum

    januari 18th, 2026
    Flaska med PAS, daterad 4 december 1943. Professor Jörgen Lehmann uppfann medicinen 1943. Den här flaskan finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg

    Att Fagereds sanatorium och alla andra länssanatorier är historia idag kan vi tacka medicinerna för. De revolutionerade vården när de introducerades. Plötsligt fanns en nästan säker bot i sikte.

    Vi hör mycket om medicinerna under vår reserach om sanatoriet. Om hur de än i dag behöver ges i kombination och under mycket lång tid, men också om skillanden de gjorde när de introducerades.

    Kombinationen streptomycin och PAS (paraaminosalicylsyra) visade sig vara en verklig fullträff mot tuberkulosen. Med den kombinationen av mediciner kunde många patienter bli fria från sjukdomen, och med tiden innebar det att sanatorievården blev överflödig.

    På Fagereds sanatorium började medicinerna användas under andra hälften av 1940-talet. 1948 är första året som medicinerna PAS och streptomycin nämns i arkivmaterialet från Fagereds sanatorium.

    Häromdagen fick vi för första gången se medicinen PAS i verkligheten – som den var förpackad på den tiden. Det var Medicinhistoriska museet i Göteborg som upplyste oss om den saken.

    Museet berättar om sjukvårdens historia i allmänhet och Göteborgs sjukvårdshistoria i synnerhet. Berättar det om tuberkulos? Javisst.

    I en monter fanns bland annat en flaska och en burk med PAS.

    PAS uppfanns 1943 av Jörgen Lehmann (1898 – 1989), som var verksam vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under en period i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet tillverkades PAS i närområdet – vid SOAB (Svenska Oljeslageriaktiebolaget) i Mölndals kvarnby.

    ”PAS såg ut som små musaskitar. Som chokladströssel. Det skulle de (patienterna) ta. Men det tyckte de inte om”, har Anita Andersson, tidigare anställd vid Fagereds sanatorium, berättat för oss.

    PAS i förpackning till vården. Förpackningen innehåller 500 piller. Rekommenderad dos till vuxna är 30 piller (dragéer) per dag. Den här förpackningen finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg

    Fler än Anita Andersson vittnar om att PAS smakade illa. Men nytta gjorde den.

    Den som vill skänka dess uppfinnare en tanke kan göra det på Doktor Lehmanns gångväg, som ligger på Guldheden i Göteborg. Jörgen Lehmann föddes i Danmark. Han kom till Sverige som 16-åring 1914. Han arbetade vid Sahlgrenska sjukhuset från 1938 och framåt. Mellan 1938 och 1963 var han chef för centrallaboratoriet. Jörgen Lehmann avled 1989.

  • Spotta snyggt – inte på marken utan i flaska

    januari 7th, 2026
    Spottkopp avsedd att användas av TBC-smittbärande personer. Bild: Dick Gillberg

    Tuberkulos är en infektionssjukdom, som spridas genom smitta, berättar skriften Vad varje sanatoriepatient bör veta. Smittspridningen sker genom hosta, berättar skriften vidare. Som sjuk är det alltså viktigt att bete sig på sådant sätt att man inte sprider smitta.

    Hosta och spott innehåller baciller och därför är det viktigt att man inte hostar rakt ut eller spottar omkring sig. Hostan kan hänga kvar i luften och efter att den sedan landat på golvet kan den fästa i damm, och så är smittspridningen igång. ”Okunnigheten och slarvet i dessa ting ha kostat många människor år av lidande och en för tidig död”, berättar skriften.

    Hosta i näsduken, lyder uppmaningen.

    Och upphostningarna? Svälj dem inte. ”Det kan ha sina risker att låta bacillhaltigt slem passera magen och tarmkanalen.” Spottet måste alltså ut. Den som ligger i vilosalen på sanatoriet får en spottkopp att spotta i. Och den som är uppe och går ska ha en spottflaska, som den här ovan på bilden.

    Spottflaskan ska desinficeras. Sanatoriet sköter det där åt patienterna, men det finns ju förhoppningsvis en tid även utanför sanatoriets väggar. Skriften berättar hur patienterna ska göra när de kommer hem:

    ”Den , som lider av lungtuberkulos, bör om möjligt bo i eget rum. Golvet i detta rum får aldrig torrsopas utan skall rengöras med fuktig trasa. Dessutom är det lämpligt att alltid ha en liten kastrull med lock, till hälften fylld med vatten, stående i rummet. I den kunna begagnade näsdukar samlas och sedan kokas i 10 minuter, varefter de utan risk kunna gå med i den övriga tvätten. På samma sätt kan också spottflaskan utkokas vid behov. Vidare bör den, som lider av lungtuberkulos, ha egen matservis, egen kniv, gaffel och sked mm, som böra kokas på samma sätt före disken.”

    Hur togs det här emot? Långt ifrån alla tuberkulossjuka hade möjlighet att ha eget rum. Vi ser också i annonser från tiden att lungsjuka inte är välkomna på hälsohem och liknande. Det fanns en – inte obefogad – rädsla för smitta.

    Det krävdes nog en hel del mod och självförtroende för att som lungsjuk ta fram den där spottflaskan och använda den i större sällskap – även om det var just det man behövde göra för att sköta sin egen hälsa och ta ansvar för sin omgivning.

  • Några steg närmare historien

    december 30th, 2025
    Julhälsning från Fagereds sanatorium. Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum

    Sidan var näst intill blank när vi började kartlägga Fagereds sanatorium. Vi hade ett par berättelser från den egna släkten, och någon kvalificerad gissning. Sedan hittade vi en del av en journal och plötsligt blev allt väldigt konkret.

    Men sedan tog det stopp. Alla vägar var uttömda.

    Men de är ju aldrig det. Vi vet det.

    Det var vid det första besöket på regionarkivet som vi första gången kunde gissa oss till hur mycket kunskap det kunde finnas att hämta. Vi har besökt arkivet åtskilliga gånger sedan dess.

    Via vänner fick vi de första ingångarna till anläggningen som den står idag, och via ytterligare kontakter kunde vi börja samla in berättelser från personer vars släktingar vårdats där. Sedan har det bara fortsatt.

    Det här året har givit en hel del nya kunskaper. Några av dem har vi delat här på bloggen. En efterlysning i hembygdsrörelsen i slutet av året har givit gott resultat och nu är det bara att fortsätta arbetet. Region Hallands regionarkiv, arkivet på Hallands Kulturhistoriska Museum på Varbergs fästning, riksarkivet i Vadstena och åtskilliga privatpersoner har hjälpt oss vidare i vårt arbete. Stort tack!

    Så här i slutet av året passar det väl fint med en julhälsning? Se hur snötyngd tallen är på julkortet här ovan. Julfrid även på sanatoriet, får vi gissa.

    Här och nu är det vi som skickar denna julhälsning, men egentligen är kortet sänt från Varbergsflickan Edith – en av sanatoriets första patienter. Kortet är poststämplat 1919. (Sanatoriet öppnade 1914.) ”En glad och angenäm Jul samt Ett Gott Nytt År önskas” från Edith, och vi stämmer in i hennes hälsning.

    Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
  • Resebrev: Frankrike III

    oktober 19th, 2025
    Vi möter en möhippa i folkvimlet i trapporna vid Trocadéro. Härifrån har man obruten utsikt mot Eiffeltornet. Bild: Dick Gillberg

    Paris i oktober. Vi promenerar på Marsfältet mot Eiffeltornet. Det är en solig helg och på gräsmattorna samlas parisare och turister till picknick.

    Eiffeltornet en solig helg i oktober. Vi närmar oss det över 300 meter höga tornet i promenadtakt. Bild: Dick Gillberg

    Vi passerar köerna vid Eiffeltornet och sätter kurs mot Trocadéro. Vi går på bron över Seine och sneddar mellan alla turister som ska fotografera varandra med denna parisiska symbol i bakgrunden.

    Med rätt vinkel kommer både vännerna och tornet med i bild. Bild: Dick Gillberg
    Henri Cartier-Bresson Foundation visar Richard Avedons bilder från boken In The American West. Arbetet med bilderna till boken pågick mellan 1979 och 1984. Bild: Dick Gillberg

    Sex kilometer västerut ligger Henri Cartier-Bresson Foundation. Där visas Richard Avedons In The American West. Det blir en god fortsättning på fotofestivalen Arles.

    Från väggarna blickar tonåringar mot oss – tonåringar som ser ut att ha levt hårt. Och gruvarbetare, luffare och cowboys, butiksbiträden och motellägare – alla fotograferade mot vit bakgrund. Richard Avedon åkte runt i de västra delarna av USA med sin 8 x 10 storformatskamera och ett helt gäng assistenter när han arbetade med projektet.

    Arbetet resulterade i boken In The American West från 1985. Den är en klassiker. Här får vi se alla fotografierna från boken, och därtill bland annat polaroidbilder från projektet. Här finns också tackbrev som de porträtterade skickade till Richard Avedon efter att boken kom ut.

    Helg och tid för en tur i bil. En Fiat 500 med sufflett. Bild: Dick Gillberg
    Parkera inte här någon gång under dygnet. Kvinnan skyndar på i steget. Bild: Dick Gillberg
    Det är minst lika många människor utanför Café de Flore som det är inne på serveringen. Bild: Dick Gillberg

    I övrigt inbjuder Paris till stadspromenader med genklang från Hemingways 1920-tal och Stig Claessons 1950-tal. Vi läser om Haussmanns omdaning av Paris och promenerar längs Sankt Martin-kanalens kajer. Vi får också med oss ett besök i kyrkan La Madeleine innan det är dags att vända hemåt.

    Kyrkan La Madeleine började byggas på 1760-talet. Den stod färdig först 1845 och då hade bygget både pausats och löpt parallellt med både revolutioner och krig. Bild: Dick Gillberg
    Trapporna vid Montmartre en förmiddag i oktober. Vart går stegen nästa resa? Bild: Dick Gillberg
  • Resebrev: Frankrike II

    oktober 11th, 2025
    Med utblick från ett av påvepalatsets torn, över torget strax nedanför, staden och det omkringliggande landskapet. Bild: Dick Gillberg

    Hur många påvar kan katolska kyrkan ha? En. Det tyckte man även på 1300-talet. Problemet var bara att man inte var överens om vem som skulle vara påve. Resultatet blev att en påve satt i Rom och en annan i franska Avignon. Ett tag fanns det även en påve i Pisa.

    Vi reste till Avignon och tog del av denna historia genom att besöka det gamla påvepalatset.

    Det var vi inte ensamma om att göra. Vi hade sällskap av såväl skolungdomar som franska familjer på utflykt och digitala kreatörer. Har vi kommit med på någon video direktsänd av influenser från Japan? Inte omöjligt, med tanke på allt det filmmaterial som några av besökarna måste samlat ihop.

    Påvepalatset i Avignon tillhörde Vatikanstaten fram till 1791. Bild: Dick Gillberg
    Klart man vill ta en bild utanför påvepalatset! Är alla med? Nu! Bild: Dick Gillberg
    De svarta lådorna i mitten av salen kröns av ett slags QR-koder som besökarna till påvepalatset kan fånga in med hjälp av de läsplattor som de tilldelas i entrén. Få besökare verkade vara förtjusta i denna lösning. Idén kan vara god, men tekniken var inte särskilt användarvänlig. Ge oss en riktig guide! Bild: Dick Gillberg
    En av påvepalatsets trädgårdar fann vi i den östra delen av palatset. Bild: Dick Gillberg
    Påvepalatset i Avignon med sin krenelerade mur varifrån palatsets försvarare kan skjuta från öppningarna och söka skydd bakom tinnarna. Bild: Dick Gillberg

    Byggandet av påvepalatset inleddes 1335. Allt som hör därtill fungerar mer eller mindre som en egen stadsdel.

    Vi passade också på att gå ut på den halva bron som givits namn efter Sankt Bénézet. Rhone forsar och breddar ibland. Den medeltida stenbron som från början sträckte sig över hela floden har skadats av vattnet och den som vill komma från strand till strand har inte mycket nytta av den, då den upphör mitt i floden. Den som däremot vill få en vacker vy över staden och det omkringliggande landskapet gör rätt i att ta promenaden ut på bron.

    Sankt Bénézet-bron övergavs redan på 1600-talet, då flera av valven hade rasat. Bron ansågs vara för dyr att underhålla. Bild: Dick Gillberg
  • Resebrev: Frankrike I

    oktober 9th, 2025
    Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven mitt i Arles gamla centrum. Den som besöker fotofestivalen i Arles får stadens historiska sevärdheter på köpet. Fler än vi fastnade för det häftiga ljusspelet i valven.
    Bild: Dick Gillberg

    Årets version av fotofestivalen i Arles inleddes i somras och avslutades den gångna helgen. Festivalen arrangeras återkommande sedan 1970. Vi var där några dagar under den sista veckan och fick möta såväl konst som kulturhistoria.

    Vägen till Arles gick via Paris. Väl framme, efter en tågresa genom ett landskap i brytningstid mellan sommar och höst, hade vi en eftermiddag, en heldag och en förmiddag på plats för att ta del av festivalen.

    Amfiteatern mitt i Arles uppfördes omkring år 90. Efter Västroms fall byggde människor sina hem innanför teaterns murar. Men byn innanför murarna rensades bort under 1820-talet och sedan 1830 används teatern igen, bland annat för konserter och tjurfäktningar. Bild: Dick Gillberg

    Vi visste att vi skulle få möta mycket fotografi och fotokonst och en fin stad med byggnadsverk från Romarrikets dagar, men vi visste inte att de två skulle förenas på ett så bra sätt. Utställningarna ges bland annat i stadens gamla kyrkor och kloster och som fotofestivalsbesökare får man på det här sättet liksom stadens sevärdheter på köpet. Vad bra!

    Marknad vid stadsmuren i Arles. Grönsaker, bröd, kött, fisk, hantverk och loppisprylar samsas på platsen. Marknaden är på plats varje onsdagsförmiddag. Bild: Dick Gillberg

    Utställningarna gavs på 25 olika adresser – alla inom gångavstånd från stadskärnan. Vi besökte… ja… drygt hälften? Flera av adresserna stod värd för flera olika utställningar. Utställningarna är alltså långt många fler än adresserna.

    Letizia Battaglia (1935 – 2022) fångade livet i Palermo på bild. Duvan och pojkarna fotograferades under ett påskfirande. Bild: Dick Gillberg

    Vad gjorde då mest intryck?

    Vi föll båda för Letizia Battaglias bilder från 1970- och 1980-talets Palermo. Hon arbetade som pressfotograf och fångade maffians mord, invånarnas vardag och årets högtider på bild. Utställningen innehöll också en dokumentärfilm där hon berättade om sitt liv och arbete.

    Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven vid stadens torg. Ljussättningen och miljön, och att vandra mellan bilder projicerade på textil i denna 2000 år gamla miljö var en häftig upplevelse.

    En blank daguerreotyp från utställningen med fotografierna från de anonyma fotograferna. Den ena resenären fångad i reflektionen. Bild: Dick Gillberg

    In Prays Of Anonymous Photography gillade vi också – kanske mest för den roliga idén att samla på fotografier från icke-fotografer.

    Här fanns en samling bilder på en dam som älskade att resa, och som lät sig bli fotograferad på alla de platser hon besökte genom sällskapsresor. ”Jag var här!” Den bilden har vi väl alla hemma? Resultatet i det här sammanhanget: Dam vid bro, dam på välbesökt strand, dam vid gammal kyrka, dam på torg, dam vid slott, dam i dal, dam på utkiksplats, och så vidare – underbart!

    Samma utställning bjöd på den rörande historien om mannen som träffat en kvinna som efter en kort romans lämnat honom och staden de möttes i. Han hade därefter rekreerat deras korta romans genom att fotografera platserna de träffats på. Flera av fotografierna i hans album hade sällskap av anteckningar som berättade när de mötts på platsen och vad de sagt till varandra.

    Häxkonster. I anslutning till fransk-tyska fotografen Ann-Christine Woehrls utställning med bilder på kvinnor anklagade för häxeri i Ghana fanns denna ljus-, ljud- och bildinstallation. Bild: Dick Gillberg

    De häxanklagade kvinnorna i Ghanas berättelser stannade också kvar i minnet, liksom filmen Stendhal Syndrome av Nan Goldin där hon drar paralleller mellan sina vänner och älskare och antikens berättelser om Amor och Psyke, Narkissos och Eko och Diana och Aktaion. Todd Hidos The Light From Within med anonyma hus i natten och landskap fotograferade genom bilrutan lämnade oss med en känsla av melankoli.

    Med reservation för att vi inte såg alla utställningarna: Borde inte något på festivalen möjligen upprört oss?

    Kombinationen av konst, fotografi, kulturhistoria och arkitektur fångade oss. Efter två nätter i Arles var det dags att fara vidare. Mer om det i nästa resebrev.

  • Upphittat på en vind – böcker från en annan tid

    september 2nd, 2025
    Utsikt från översta våningen på Fagereds sanatorium – nuvarande hotell Lia Hof. Bild: Dick Gillberg

    Arkitekt Rudolf Langes gamla sanatoriebyggnad imponerar. I vår research har vi besökt byggnaden flera gånger, och vi vet genom besöken att spåren efter sanatorietiden i mycket är borta.

    Gamla Fagereds sanatorium i Lia är i dag ett hotell, och innan dess har det haft en rad olika funktioner. Huset har varit med om mycket efter att sanatoriet stängdes 1965.

    För några månader sedan fick vi möjlighet att gå ännu en runda i huset. Den här gången fick vi gå upp på vinden. Spännande! Nåja, måttligt. En vind är en vind är en vind– även på ett gammalt sanatorium.

    Spåren är borta. Men vänta nu… Vad är det där?

    I ett hörn i en mörk vrå står en låda. Och den är inte tom. Lådan innehåller böcker. Och inte vilka böcker som helst. Det här är böcker som tillhört sanatoriets bibliotek.

    Vi hittade lådan med böckerna från biblioteket på vinden. Bild: Dick Gillberg

    Finns Giftas med? Kallocain? Det går an? Nej, det ska sägas att vi just den sommardagen inte hade Kulturkanon i tankarna – även om den när detta skrivs är rasande aktuell. Där och då blev vi mest fascinerade att över huvud taget hitta någonting från sanatorietiden på vinden.

    Men låt oss ge ett par exempel på vad vi fann: Framtidens människa av Grethe Morthorst och diktsamlingen Grodnattvard av Staffan Larsson. Ingen av dessa böcker har funnits eller finns på vår läslista – och vi vet inte heller i vilken mån de lästes eller diskuterades på sanatoriet.

    Men att det lästes och att det diskuterades – det vet vi genom andra källor. För en del patienter blev sanatorievistelserna en tid för studier i form av exempelvis brevkurser, eller helt enkelt förkovrande i egen regi. Böcker och tidningar och föreläsningar fanns att tillgå, för den som så önskade.

    Bild: Dick Gillberg
    Bild: Dick Gillberg
  • Minnet av de unga patienterna och Almers gärning lever i Apelviken

    augusti 21st, 2025
    Martina Hansson berättar om kapellet och begravningsplatsen vid Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Bild: Dick Gillberg

    Apelviken i Varberg är sol och bad, stugliv, camping och surfing – men har också varit adress för ett stort sanatorium. Läkaren Johan Severin Almer tog här emot tuberkulossjuka barn med start 1902, då under ytterst enkla förhållanden. Verksamheten växte och ett par decennier senare var Apelvikens kustsanatorium väl känt, och belagt med patienter från hela landet.

    Den här historien är väl ihågkommen i Varberg, även om sanatoriebyggnaderna i dag används som hotell.

    I området finns också en begravningsplats med ett kapell. Många familjer hade inte råd att låta skicka hem sina avlidna barn och därför fick barnen sin sista viloplats i sanatoriets närhet istället för på hemorterna.

    Kapellet och dess begravningsplats omges av ängar och lövskog med rikliga inslag av vindpinade ekar. Området är populärt bland flanörer. Inte undra på det – naturen är vacker och växlande och blåsiga dagar brusar Kattegatt mäktigt i bakgrunden.

    Sanatoriets historia är väl dokumenterad genom forskningsinsatser av lokalhistoriker. Varje sommar hålls guidade visningar i kapellet och på kyrkogården med den här dokumentationen som stöd. Visningarna arrangeras med stöd av Sensus, och en av guiderna är Martina Hansson som hjälpt oss i våra efterforskningar om Fagereds sanatorium – genom att berätta om sin familjs kopplingar till det sanatoriet. Självklart ville vi därför gå på en av visningarna i Apelviken – och särskilt då en av guidningarna som Martina gav i sommar.

    Sagt och gjort – vi tog del av en av Martina Hanssons guidningar. Historierna som berättas är rörande, och vi känner dem från Fagereds sanatorium: Mitt i eländet finns alltid hopp om en framtid utan sjukdom och lidande.

    Även om verksamheterna skiljde sig åt en hel del var kärnan den samma både för barnen i Apelviken och de vuxna lungsjuka i Fagered. Näringsrik kost och vila skulle ge hälsan åter.

    En annan likhet – som vi kan återkomma till: Arkitekt Rudolf Lange som ritade Fagereds sanatorium är även arkitekten bakom Apelvikens kustsanatorium.

    Gravarna i Apelviken är på sätt och vis ett vittnesmål från Fattig-Sverige. För många familjer var det en ekonomisk omöjlighet att ta hem sina avlidna barn. Barnen som ingen hade råd att ta hem fick sin sista vila här, i Apelviken, ett stenkast från kustsanatoriet.

1 2 3 … 6
Nästa sida→

Gillberg & Kvint 2023

Laddar in kommentarer …

    • Prenumerera Prenumererad
      • Gillberg & Kvint
      • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
      • Gillberg & Kvint
      • Prenumerera Prenumererad
      • Registrera
      • Logga in
      • Rapportera detta innehåll
      • Visa webbplats i Läsare
      • Hantera prenumerationer
      • Minimera detta fält