Vilket ljus ska det bli i dag? Fönstren i rummet vetter ut mot gatan och genom dem får man en aning – men för att veta måste man gå ut och ner mot floden. Grez-sur-Loings gamla borgruin i morgonljus, ett av brons fästen mitt på dagen och ruinen och byn i kvällsljus.
Hur mår den här dörren? Är det game over? Och Hotel Chevillons fasad mot Rue Carl Larsson – har surrealisterna kommit till byn? Byns dörrar och fönsterluckor har andra kulörer än dörrarna där hemma.
Segergest på fasaden i skarpt solljus och den gamla bron över Loing i fullmånens sken.
Rebecka skriver om Fagereds sanatorium i en av salarna på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium – detta ställe som gäckar och som kittlar fantasin och nyfikenheten… Men hur ska man jobba med ett sådant projekt? Det är svårt att finna tiden och orken i vardagen.
Men så får vi höra om det gamla konstnärshotellet Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing – att man kan vistas här och arbeta med sina projekt. Och nu är vi här och arbetsron likaså.
Nästan all research om Fagered är med. Det var något svettigt att baxa med sig drygt tolv kilo papper på flyg, tåg och buss – men det gick.
Kullerstensbelagd gränd i byn Grez-sur-Loing. Än blommar det. Miljön inspirerar. Bild: Dick Gillberg
Här på Hotel Chevillon är det uppstigning, kaffe, arbete, frukost och fortsatt arbete. Vi plöjer arkivmaterial som årsberättelser och protokoll och antecknar och skriver på kommande föreläsningar om sanatoriet.
I efterforskningarna stöter vi på åttatimmarsdagens införande den 1 januari 1920 och spanska sjukans härjningar. 1921 var tre av fyra underläkare på sanatoriet kvinnor, får vi veta av en annan av årsberättelse – detta i en tid då en absolut majoritet av de nyutbildade läkarna var män.
Patienternas yrken redovisas också i årsredovisningarna, och listorna över yrken speglar verkligen den tid de upprättades i. 1930 nöjer man sig inte med att skriva att någon arbetar inom textilindustrin utan skiljer på spinneri, på väveri (band- och gardinfabriker), på trikåfabrikation och stickeri samt sömnad. Man kan också arbeta inom Svenska kyrkans kyrkobetjäning, eller placeras inom kategorierna ”kapitalister och rentierer”, backstugosittare eller ”änkor utan närmare uppgift”.
Livet i Grez-sur-Loing är stillsamt. Alla vi möter hälsar vänligt bonjour. Vi varvar arbete med promenader i byn och dess omgivningar. Bild: Dick GillbergMorgonens baguetteinköp är avklarat och nu är det dags för frukost. Mot kaffet! Bild: Dick Gillberg
Vi får mer Fageredsarbete gjort i Grez-sur-Loing på en dag än på veckor hemma. Och ändå finns det plats för intressanta samtal med de andra som bor och arbetar på hotellet, promenader i byn, inköp av baguetter på det lilla bageriet och ärenden in till Fouintainebleu. Ett piano och en gitarr finns också – kul!
Konstnären Anders Ståhl vid flodstranden i Grez-sur-Loing. Den berömda bron i bakgrunden. Bild: Dick Gillberg
Anders Ståhl är 1960-talist men känner sig på många sätt mer samtida med de konstnärer som verkade i Grez-sur-Loing under det sena 1800-talet. Den tidens konst och estetik tilltalar och inspirerar, och har så gjort sedan han var liten och först började teckna. Uppväxten tillbringades i Märsta, men också i Dalarna sommartid där han tidigt blev medveten om konstnärer som Anders Zorn och Carl Larsson.
Vi stöter på Anders, som annars bor i Leksand, här i Grez-sur-Loing. Det här är tredje gången på mindre än ett år som han vistas och målar i byn.
Palett, oljefärger, penslar och en handduk till hands att torka händerna på – och så tar motivet form på duken; bron, hustaken, de i växtlighet omfamnade murarna.
– Jag jobbar snabbt. Vått i vått. Då blir det den omedelbara känslan i dem som jag efterfrågar. Det är på instinkt. Hetsmåleri. Det går undan.
Varför målar du så?
– Det är eldigt när jag målar, säger han och skrattar. Det brinner en eld! Snabbheten är min fördel. Koppla bort skallen, instinkt, tokmåla – då blir det oftast bäst.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar utomhus. Så här har vi träffat på honom flera gånger under de senaste dagarna. Bild: Dick Gillberg
Tidigare har han målat fåglar, nu mest landskap. Impressionismen har enligt honom själv alltid funnits där.
– Ja, det har alltid varit samma tidsanda och estetik. Men det är i vuxen ålder som jag blivit mer och mer medveten om att jag har en impressionistisk ådra. Jag ser det nu när jag tittar tillbaka på vad jag gjort. Det är en fri stil, i nära kontakt med landskapet och naturen. För mig har det varit helt naturligt att jobba på det sättet.
Anders Ståhl är självlärd – vilket möjligen både hjälpt och stjälpt.
– Det är skönt att se att det varit en röd tråd. Jag har gått helt min egen väg, ingen har tvingat in mig i ett fack. Konstskolorna jobbar inte så här. Men jag har saknat genvägar och kontaktvägar. När man ska kryssa i rutan för utbildning står man där…
I Grez-sur-Loing hittar han samma motiv som Karl Nordström och de andra konstnärerna i kolonin fångade för sådär 140 år sedan – om än i dag förändrade av växtlighet.
– Jag tar det som inspiration. Men jag hittar också mina egna miljöer, små vinklar och vrår.
Anders Ståhl stortrivs i Grez-sur-Loing och känner att han får god respons på sitt arbete av byns konstfantaster, att byborna är glada att se någon måla byn på ett sätt som minner om hur den fångades under impressionismens guldålder.
Första gången som Anders Ståhl vistades i Grez-sur-Loing bodde han på Hotel Chevillon – en vistelse som han betalade ur egen ficka. Andra gången bekostades hans vistelse på Chevillon av galleristen Claes Moser. Den här gången bor han på ett B&B genom egen försorg. Bild: Dick GillbergFloden, trädens grönska, stenbron – och vattnets reflektioner i lövverket och brons valv är sådant som Anders Ståhl fångar med penslarna. Bild: Dick Gillberg
– Byborna såg mig nog redan när jag var här i oktober förra året, men sedan när jag började lägga ut mina bilder på sociala medier och när jag var här nu i mars kom folk fram och in till mig i ateljén. Någon gång var det uppåt femton personer där. Jättetrevligt. Och jag blir inbjuden och de ställer fram sitt franska smörgåsbord där alla bidrar med bröd och mat och dryck. Jag har fortsatt att hålla kontakten med folk här. Två av dem kom och besökte oss i Dalarna i somras, och besökte Sundborn och Zorngården. De är måna om sin konsthistoria här i byn.
Anders Ståhl målar färdigt sina dukar här, utomhus i Grez-sur-Loing. Han är glad att friluftsmåleriet på detta sätt får blomma och att byborna och de som följer honom på utställningar och Instagram kan se att traditionen lever.
– Det är kul att inspirera andra att man kan gå sin egen väg. Att man inte behöver tvingas in i ett skapande som man inte känner sig bekväm i.
Gryning över Grez-sur-Loing. Hotel Chevillon och dess ateljéer ligger helt nära bron. Bild: Dick Gillberg
Det var en septemberafton i Grez-sur-Loing. Vi hade ställt vår aftonpromenad till Hotel Chevillon…
En solrosodling är bland det första som möter oss när vi stigit av bussen. Därpå följer stenhus, trottoarer kantade av parkerade bilar, fönster och dörrar som nickar ner mot floden. Hotel Chevillon där vi ska bo genom Stiftelsen Grez-sur-Loing ligger helt nära bron över vattendraget. Men den ska vi titta på senare. Nu kliver vi in och hamnar mitt i förberedelserna för kvällens middag. De som redan varit här en tid har bestämt sig för att samlas till gemensam måltid i salen och vi bjuds att vara med. Så sitter vi där – med de andra gästerna. Här är konstnärer, språkvetare och instrumentmakare. Och vi då som arbetar med bilder och bokstäver. Här satt Carl och Karin Larsson, Karl Nordström, Richard Bergh, Nils Kreuger. August Strindberg var här, liksom Bruno Liljefors, Julia Beck, Eva Bonnier…
Skymning över Hotel Chevillon. Här finns rum, lägenheter, ateljéer och gemensamma utrymmen för de boende. Bild: Dick Gillberg
Nästa dag ser vi oss omkring. Bron, floden, miljöerna – allt är nytt för oss. Men ändå inte. Vi har ju sett målningarna härifrån. Det blir en dag för installation och några intensiva arbetstimmar ute med kamerorna och inne med telefonintervju och läsning av arkivmaterial. Arbetsro.
Grez-sur-Loing är en liten by sju mil söder om Paris. Byn har bussförbindelse med de omgivande byarna och städerna, bland andra staden Fontainebleau som ligger en mil norrut. Byn har ungefär 1500 invånare.
I byn finns Hotel Chevillon som ägs av Stiftelsen Grez-sur-Loing med säte i Göteborg. Här kan kreatörer av olika slag få bo för att utföra arbete. En del vistas här genom stipendium, andra egenfinansierat. Vi har tagit in här på egen bekostnad för att kunna arbeta med projekt som rör Fagereds sanatorium och konstnärerna i Varbergsskolan.
Brev från J Dahlanders Tapetfabriksaktiebolag till arkitekt Lange i februari 1914. Brevet finns på Regionarkivet i Halmstad. Bild: Dick Gillberg
Vi har varit i Regionarkivet igen. Här i Halland ligger det i Halmstad. Under sjukhuset. Denna varma sommardag var det svalt att komma dit ner. Där står hylla efter hylla med arkivhandlingar. Någon gång räknade vi ut att det finns drygt 25 hyllmeter med material från Fagereds sanatorium i arkivet.
Man kan simma i materialet, dyka och djupdyka. Vi försöker föra logg över vilka vägar vi undersökt, vilka vi känner till men ännu inte har undersökt, och vad som eventuellt finns att hitta i övrigt. Det gör arbetet hanterbart.
Vi har en förteckning över vad som finns i Fageredsarkivet. Den är till stor hjälp. Att man vill titta i årsredovisningar och listor över inlagda patienter är självklart. Men man kan också öppna en kartong lite på måfå och det gjorde vi i dag.
I den fann vi korrespondens rörande sanatoriets första möblemang och utrustning. Sängar, sänglinne, handdukar och porslin behövde köpas in och företag från skilda orter skickade information till arkitekt Rudolf Lange och hans medarbetare om vad man hade att erbjuda.
Den här korrespondensen är knappast något vi ser som absolut nödvändigt att djupdyka i här och nu – men visst är det kul att få se hur vacker korrespondensen var. Excell – nix. Inte 1914. Här är det sirliga brevhuvud som gäller.
Eller vad sägs om skrivelsen från tapetfabriken i Göteborg här ovan? Visst är den tjusig? Markiser och rullgardiner verkar vara inköpta.
Eller vad sägs om Göteborgs Porslinsfabriks brevhuvud här nedan? Inte så pjåkigt det heller.
Brev från Göteborgs Porslinsfabrik till arkitekt Rudolf Lange i februari 1914. Brevet finns på Regionarkivet i Halmstad. Bild: Dick Gillberg
Sommarvägarna har tagit oss till Dalsland, närmare bestämt den lilla pärlan Dals Rostock. Dals Rostock har fungerat som kurort och vi fick oss en riktig kur vid besöket i form av inspiration från böcker i ortens antikvariat, blommor i örtagården och besök i Kerstins Ateljé. Men anledningen till vårt besök var också att det här funnits ett sanatorium – Kroppefjälls sanatorium. Sanatoriet invigdes i april 1911 och var i bruk som sanatorium fram till 1960. I dag finns bland annat ett bed & breakfast på det gamla sjukhusområdet.
Vår tanke var så klart att gå runt och titta på den gamla anläggningen. Men vädret ville annorlunda. Vi skyr inte regn, men just den här dagen stod himlens portar öppna så promenaden fick anstå.
Det som är lite spännande med Kroppefjälls sanatorium i relation till Fagereds sanatorium är att det byggdes enligt en helt annan princip. I Lia, Fagered, finns en sjukhusbyggnad – och utöver den en del personal- och servicebyggnader. På Kroppefjäll finns en centralbyggnad – och utöver den småstugor för omkring tio till sexton patienter var. Alltså en helt annan modell än i Fagered där alla patienter vårdades på ett och samma ställe.
Kroppefjälls sanatorium 1922. Centralbyggnaden är den stora byggnaden till vänster i bild. Bild: Ur boken När livet tog en omväg – en bok om Kroppefjälls sanatorium.
Kerstin Ljungkvist, som driver Kerstins Ateljé, har tillsammans med Per-Olof Lampers skrivit boken När livet tog en omväg – en bok om Kroppefjälls sanatorium. Kerstin berättade för oss att man vid bygget av Kroppefjälls sanatorium hade en idé om att patienterna skulle trivas bättre om de vårdades i småstugor istället för på ett jättestort sjukhus.
Sol och havsbad, skyddat läge vid barrskog vid Skälderviken. Låter det härligt? En avkopplande sommarvistelse? Annonsen i Svenska Dagbladet den 30 april 1922 bjuder dessutom härlig sandstrand, vid vilohemmet i Vejbystrand. För den som inte är lungsjuk. Den som är det får söka sig annanstans, för här är den inte välkommen.
Gamla tidningar kan berätta hur det var förr. Inte bara om politik, ekonomi, olyckor och krig utan även om vardagslivet. Och tuberkulosen förekommer ganska flitigt i spalterna, på olika sätt.
I Svenska Dagbladet den 8 november 1919 annonserar ”Lungsjuk” under rubriken ”Barmhärtiga människor” så här: ”En lungsjuk man som varit sjuk i 1 1/2 år och oförmögen till arbete samt har tre minderåriga barn frågar om någon bättre lottad person vill ge honom lite hjälp.” Vi undrar hur det gick för honom, och hans barn.
Och 19 januari 1920 i samma tidning hittar vi återigen en semestervistelse där lungsjuka inte är välkomna.
Bild: SvD 17 januari 1920
De lungsjuka var inte välkomna. Anledningen? Rimligtvis rädslan för smitta.
Men hur var det på sanatorierna? Var de vårdanställda eller deras anhöriga rädda att bli smittade? Enligt dem vi pratat med var man inte det. Vi gissar att de helt enkelt hade större kunskap om sjukdomen och hur man kunde skydda sig mot att bli smittad – och att det gjorde att de inte behövde vara rädda.
Agneta med porträttet som hennes pappa Victor Steffen gjorde av henne. Bild: Dick Gillberg
Victor Steffen tjänstgjorde som läkare på Fagereds sanatorium från 1920-talets mitt till slutet av 1950-talet då han gick i pension. Som överläkare styrde han över vården på sanatoriet, men han var också flitigt engagerad i föreläsningar, filmförevisningar, besök av teatersällskap – sådant som arrangerades för att sprida trivsel på anläggningen.
Vi vet sedan tidigare att Victor Steffen var konstnärligt lagd. Flera personer har vittnat om att han på lediga stunder gärna målade och spelade musik. Vi har också stött på en och annan målning från hans pensel under våra efterforskningar.
Nyligen hade vi den stora glädjen att få intervjua en av Victor Steffens döttrar – Agneta. Från henne har vi fina historier om livet i Lia, men vi fick också i mötet med henne en fördjupad kännedom om Victor Steffens kreativa skapande.
Se på bilden här ovan på lilla Agneta, skapad i akvarell av pappa Victor någon gång på 1940-talet. Visst är den fin?
Victor Steffen skapade också sagoböcker till sina barn. Här är en bild från en sådan bok:
Barnbok till dottern Agneta, skapad av Victor Steffen. Bilderna i boken är gjorda i akvarell. Texten på sidan lyder: ”Och snart var han hemma, o troll o kossa o hund o katt, de blevo så glada, o jubla av skratt.” Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium ligger på en liten höjd i landskapet. Mellan landsvägen och den stora sanatoriebyggnaden ligger en grässlänt. Midsommarfirandet här på bilden har förmodligen tilldragit sig på den gräsmattan. Vilket år som fotografiet är ifrån vet vi inte exakt, men vår gissning är att bilden är tagen en midsommar under det tidiga 1940-talet. Om det enbart är patienter på bilden, eller både patienter och anställda vet vi inte heller.
Rebecka utanför Lia Hof en kväll i juni 2024. 85 år tidigare vårdades hennes släktingar här. Bild: Dick GillbergFöreläsning i hotellets frukostmatsal. Bild: Dick Gillberg
Ikväll har vi varit på Lia Hof – alltså gamla Liahemmet som ju är gamla Fagereds sanatorium, och hållit föreläsning om sanatoriet. Vi har varit här flera gånger under våra efterforskningar och nu var det kul att få komma tillbaka och inte bara ställa frågor utan faktiskt ha något att berätta.
Det finns otroligt mycket att förtälja om Fagereds sanatorium. I regionarkivet finns 25 hyllmeter med handlingar… Verksamheten var igång i drygt 50 år och det hann hända mycket med både vården och patienternas situation under den tiden. Men föreläsningen som berättar om allt skulle bli olidligt lång. Det blir att göra ett urval som vi tror passar hos varje enskild publik.
I höst ska vi hålla fler föreläsningar och då kommer urvalet att bli lite annorlunda än det var ikväll.
Eftersom Rebecka har släktingar som vårdats här blir det också känslosamt att komma till Lia och prata och visa bilder. Det var ju här de var! I hopp om att bli friska. Men inte alltid med den utgången, tyvärr. Behandlingen fungerade för många, men inte för alla.
Gillberg & Kvint 