Vattenspridaren står på i Hotel Chevillons trädgård. Vattnet skänker svalka heta sommardagar och vackert ljus till fotografer och konstnärer. Bild: Dick Gillberg
Svalbona sitter tätt på Hotel Chevillon. En koloni, i den gamla konstnärskolonin!
Konstnärerna här i Grez-sur-Loing, i den sammankomst som sker dessa juniveckor, målar alla utomhus. Det är stativ och målarlåda, ibland pall att sitta på och vatten eller kaffe i packningen för att klara såväl sökandet efter motiv som själva målandet.
Turen har gått till Barbizon – en liten stad berömd för sin attraktionskraft på konstnärer – inte långt från Grez-sur-Loing. Johan Patricny och Anders Ståhl har funnit en bänk på trottoaren, från vilken de tecknar vyn över gatan. Bild: Dick Gillberg
När penseln väl sätts till panån eller duken är tiden begränsad att fånga intrycken. Solen förflyttar sig på himlavalvet och ljuset förändras – och därmed ängen och skogspartiet, gränden, bron eller vad som nu finns framför ögonen.
Några har stannat i byn och målat. Andra har korsat både floden, skogspartiet och landsvägen och sökt motiv längs Loings kanal och fågelsjöarna, som ligger ett stycke härifrån.
Vad gör du? Den badande mannen undrar vad Marius Moe har för sig, och simmar fram till Hotel Chevillons lilla öppning mot floden för att fråga. Marius förklarar, och mannen visar sig intresserad av konst med motiv från byn. Så kan en konstnär också finna en potentiell kund. Bild: Dick Gillberg
Svalorna förresten, de har funnits här länge. Vi läser Carl-Göran Ekerwalds Stilla dagar i Grez – dagboksanteckningar våren 1993. Ekerwald och hans fru Anna bodde i Carl Larssons ateljé, som var nyrenoverad då. Han skriver: ”Svalorna störtdyker över huvudet på mig ute på balkongen. De har sina bon över portgången in mot gården.” Adressen är den samma i dag, kan vi meddela.
Under två veckor i juni 2026 samlas konstnärer från Sverige och Norge i Grez-sur-Loing för att måla och umgås – precis som man gjorde under det sena 1800-talet.
Johan Patricny i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Gudmundson strax utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMarius Moe i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl i Fontainebleuskogen. Bild: Dick GillbergJoakim Wanrup på bron över Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Rydstern i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergPatrick Nilsson i Hotel Chevillons trädgård. Bild: Dick GillbergStanislaw Zoladz på bron över floden Loing i Grez-sur-Loing. Bild: Dick GillbergMats Ljus vid fågelsjöarna utanför Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg
Anders Gudmundson, Marius Moe, Johan Patricny Mats Rydstern och Elisabeth Winkiel Zoladz och Stanislaw Zoladz i samtal på terrassen på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Vi går än en gång i Varbergsskolans fotspår i Grez-sur-Loing, men den här gången är vårt syfte med vistelsen i konstnärsbyn ett annat. Vi följer en unik sammankomst. Under två veckor nu i juni samlas svenska och norska konstnärer här för friluftsmåleri.
Det är ju inte första gången som skandinaviska konstnärer strömmar till Grez-sur-Loing. Under 1880-talet reste man hit från Paris, och målade trädgårdarna, floden, bron, byn, det omkringliggande kulturlandskapet och skogarna. Ett och annat porträtt blev det också – och skildringar av det internationella kulturlivet i byn med konstnärer och författare.
Hotel Chevillon – i dag i Stiftelsen Grez-sur-Loings ägo – utgör basen för de här två veckornas vistelse, med gott stöd från Early Grez B&B.
Värmeböljan sätter sin prägel på vistelsen. Konstnärerna passar på att måla under morgontimmarna, innan hettan tar över fullständigt. En och annan utflykt hinns också med, och studier av de platser där Carl Larsson, Julia Beck, Karin Bergöö (Larsson), Karl Nordström och Christian Krohg en gång målade.
Marius Moe blickar ut över trädgården och floden, från ett av fönstren på Hotel Chevillon. Christian Krohgs målning av Karl Nordström blickandes ut från Pensionat Laurent – den andra samlingspunkten för konstnärerna i byn på 1800-talet – inspirerar till detta påhitt. Bild: Dick GillbergGrez-sur-Loing kan vid första anblicken se likadan ut i dag som den gjorde för 150 år sedan, men visst har byn förändrats. Hus har byggts till och murar byggts på. Anders Ståhl, Stanislaw Zoladz, Johan Patricny, Mats Rydstern och Anders Gudmundson jämför gamla målningar med vyerna som de ser ut i dag. Bild: Dick GillbergAnders Ståhl guidar i byn. Anders Gudmundson fotograferar, Stanislaw Zoladz och Marius Moe ser sig omkring. Bild: Dick GillbergHills trappa i Montigny-sur-Loing. Carl Fredrik Hill målade den 1876. 150 år senare är trappan kvar. Självklart måste den beses när vi är så nära! Johan Patricny står högst upp, följd av Joakim Wanrup, Mats Ljus, Anders Gudmundson, Patrick Nilsson och Anders Ståhl. Bild: Dick Gillberg
Ägg i stekpanna under värmeböljan. Bild: Dick Gillberg
Det ska inte lindas in: Rebecka känner stor besvikelse. Dagens experiment – att steka ett ägg utomhus i värmen – har utfallit med icke önskvärt resultat. Men vi tar det från början:
Vi befinner oss i Grez-sur-Loing som ligger sju mil söder om Paris. En mycket kraftig värmebölja håller oss och stora delar av Frankrike och delar av Europa i ett fast grepp. Vi upplever temperaturer på uppåt 39 grader.
Vi hanterar värmen genom att gå upp tidigt om mornarna för att använda de få timmar som finns av hanterbar värme för att göra det vi ska. Under dagen tar vi det lugnt, ser till att få i oss vätska och lovsjunger luftkonditioneringen på Hotel Chevillon. Bokstäver ska på plats, ljus ska fångas in – detta görs också, anpassat efter förhållandena som råder.
Att det är varmt är vi högst medvetna om. Men hur varmt? Tillräckligt för att steka ett ägg utomhus? I en stekpanna? Ska man någon gång undersöka om detta är görbart är det nu. Sagt och gjort – stekpannan ställdes fram vid lunchtid och fick stå ute fram till sena eftermiddagen. En smörklick med fransk proveniens släpptes ner i pannan, och fick strax därefter sällskap av ett ägg värpt av fransk höna.
Rebecka kände stor entusiasm inför detta experiment, medan Dick förhöll sig mer skeptisk. Och entusiasmen, den fick sig genast en törn. Smöret smälte visserligen ganska omgående. Men ägget. Ägget! Ägget är löst. Fortsatt löst. Varmt är det, men inte varmt nog för stekning av ägg.
Åh, cool kamera, får vi se? Sällskapet vi möter utanför Hotel Chevillon gillar vad de ser och vill gärna prata. Kan Dick fotografera dem? Ja, så klart. Helst vid motorcyklarna, parkerade på den smala gatan Rue du Vieux Pont – gatan vars förlängning till bron över floden Loing heter Rue Carl Larsson. De turas om att posera, och sedan önskar vi varandra en fortsatt fin dag.
Vi är tillbaka i Grez-sur-Loing, den lilla byn en timmes tågresa söder om Paris och det är också där vi möter MC- och kameraentusiasterna.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024, fotograferad av Dick Gillberg.
Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024. Bild: Dick Gillberg
”En kuststad” av Nils Kreuger, Varberg 1908 – 1909. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Borgruinen i Grez-sur-Loing i Frankrike en kväll i september 2024, fotograferad av Dick Gillberg. Byn – som lockat många konstnärer – ligger ungefär sju mil söder om Paris. Bild: Dick Gillberg
Nils Kreuger var egentligen färdig med Varberg när han målade ”En kuststad” 1908 och 1909. (Målningen påbörjades på plats i Varberg 1908 och färdigställdes i Stockholm under 1909.) Drygt 20 år tidigare, 1887, hade han kommit till Varberg med penslar och palett för första gången. Sommaren 1908 är enligt ”Konstnärskolonin Varbergsskolan” av Åsa Axberg hans sista målande sommar i Varberg. Han målade då sin tidigare hembygd – med ängar, åkrar och skogsdungar i förgrunden och staden med fästningen och kyrkan, och havet, i bakgrunden. Solen döljer sig bakom ett moln och solstrålarna skickas ner över himlen.
Samma sol gjorde sin entré över franska Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. I Grez-sur-Loing finns ingen fästning, men likväl en medeltida borg som rasat samman. Byn är liten och ruinen ligger inte långt från Hotel Chevillon där svenska konstnärer samlades under bland annat 1880-talet.
Det som skulle bli Varbergsskolans konstnärer Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh målade i Grez under 1880-talet.
Sol och solstrålar i Varberg 1908, och sol och solstrålar i Grez-sur-Loing 2024. En fästning i Varberg. En borgruin i Grez.
Grez-sur-Loing, september, 2024. Det var på kvällen och solen höll på att gå ner. Vi gick över bron mot Hotel Chevillon och då faller det sig naturligt att blicka mot den gamla ruinen. Då slog det mig att ljuset där och då verkligen påminde om målningen som Kreuger gjort i Varberg. Det är ganska ovanligt att solstrålarna verkligen faller genom molnen på det distinkta sättet.
Grez-sur-Loing. Bild: Dick Gillberg”En kuststad” av Nils Kreuger. Målningen finns att se på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.
Regnbåge, floden Loing och bron i Grez-sur-Loing en septemberkväll 2024. Bild: Dick Gillberg
Hotel Chevillon är granne med både byns huvudgata Rue Wilson, Rue Carl Larsson som löper ner mot bron och floden Loing. När vi går ner i trädgården har vi utsikt över vattnet och över bron med dess valv.
Vattnet virvlar vid brofästena, men här finns inget vattenfall, inga stora stenar som vattnet forsar kring eller annat som stör vattnets väg mot Seine.
Skräddare springer fram över vattenytan och vi ser att fiskar går upp och tar dem. Det blir vak. Ringar på vattnet. I övrigt: Stillhet.
Vi går över den där bron. Från ena till andra sidan. Går ner vid vattnet på båda sidor brofästena, på båda sidorna av floden.
Vid det ena brofästet finns en gammal trädgård. Äpplena på trädet är mogna och vi tillåter oss att smaka. Friskt! Vi tittar ut över vattnet. En häger står i vassen en bit uppströms. Änderna simmar i samlad trupp. Går upp på stranden när vi gått därifrån. I diket som sträcker genom trädgården ser vi grodor – flera stycken. Längs brons mursida springer små ödlor. De kilar in i håligheter i muren, kommer ut igen och sätter av ner mot marken. Plötsliga rörelser i vegetationen avslöjar dem.
Bron är byggd av sten. En del av den sprängdes sönder under andra världskriget, fick vi veta i helgen när vi pratade med en lokalhistoriker. En trist tillfällig reparation med en järnkonstruktion ersattes som väl var senare av nya stenvalv.
Bron… när vi först kom hit var vi fascinerade av att se den där bron som vi sett på så många målningar. Sedan: Det är ju bara en bro? Eller? Nej, vi kommer fram till att det inte bara är en bro. Vi kan inte släppa den. Vilken färg har den egentligen? Gul? Vit? Nej, den är – blå? När solen gått ner är den ofrånkomligen blå.
Häromkvällen när Dick var i trädgården uppenbarade sig plötligt en fantastisk regnbåge på andra sidan floden. Det var svartvit film i kameran. Bort med den. Snabbt!
Bilden här ovanför är fångad med den digitala Leicakameran, från ett stativ. En regnbåge kan försvinna på tio sekunder, men som väl var fanns tid att ta bort kameran med film från stativet och placera den digitala kameran där istället – och ta bilden.
Sten, vatten, växtlighet, ödlor, fåglar, stillhet, och så plötsligt en regnbåge.
Trots magin i bron i Grez-sur-Loing – byn är mer än det.
Gränd i Grez-sur-Loing om kvällen. Bild: Dick Gillberg
Vilket ljus ska det bli i dag? Fönstren i rummet vetter ut mot gatan och genom dem får man en aning – men för att veta måste man gå ut och ner mot floden. Grez-sur-Loings gamla borgruin i morgonljus, ett av brons fästen mitt på dagen och ruinen och byn i kvällsljus.
Hur mår den här dörren? Är det game over? Och Hotel Chevillons fasad mot Rue Carl Larsson – har surrealisterna kommit till byn? Byns dörrar och fönsterluckor har andra kulörer än dörrarna där hemma.
Segergest på fasaden i skarpt solljus och den gamla bron över Loing i fullmånens sken.
Rebecka skriver om Fagereds sanatorium i en av salarna på Hotel Chevillon. Bild: Dick Gillberg
Fagereds sanatorium – detta ställe som gäckar och som kittlar fantasin och nyfikenheten… Men hur ska man jobba med ett sådant projekt? Det är svårt att finna tiden och orken i vardagen.
Men så får vi höra om det gamla konstnärshotellet Hotel Chevillon i Grez-sur-Loing – att man kan vistas här och arbeta med sina projekt. Och nu är vi här och arbetsron likaså.
Nästan all research om Fagered är med. Det var något svettigt att baxa med sig drygt tolv kilo papper på flyg, tåg och buss – men det gick.
Kullerstensbelagd gränd i byn Grez-sur-Loing. Än blommar det. Miljön inspirerar. Bild: Dick Gillberg
Här på Hotel Chevillon är det uppstigning, kaffe, arbete, frukost och fortsatt arbete. Vi plöjer arkivmaterial som årsberättelser och protokoll och antecknar och skriver på kommande föreläsningar om sanatoriet.
I efterforskningarna stöter vi på åttatimmarsdagens införande den 1 januari 1920 och spanska sjukans härjningar. 1921 var tre av fyra underläkare på sanatoriet kvinnor, får vi veta av en annan av årsberättelse – detta i en tid då en absolut majoritet av de nyutbildade läkarna var män.
Patienternas yrken redovisas också i årsredovisningarna, och listorna över yrken speglar verkligen den tid de upprättades i. 1930 nöjer man sig inte med att skriva att någon arbetar inom textilindustrin utan skiljer på spinneri, på väveri (band- och gardinfabriker), på trikåfabrikation och stickeri samt sömnad. Man kan också arbeta inom Svenska kyrkans kyrkobetjäning, eller placeras inom kategorierna ”kapitalister och rentierer”, backstugosittare eller ”änkor utan närmare uppgift”.
Livet i Grez-sur-Loing är stillsamt. Alla vi möter hälsar vänligt bonjour. Vi varvar arbete med promenader i byn och dess omgivningar. Bild: Dick GillbergMorgonens baguetteinköp är avklarat och nu är det dags för frukost. Mot kaffet! Bild: Dick Gillberg
Vi får mer Fageredsarbete gjort i Grez-sur-Loing på en dag än på veckor hemma. Och ändå finns det plats för intressanta samtal med de andra som bor och arbetar på hotellet, promenader i byn, inköp av baguetter på det lilla bageriet och ärenden in till Fouintainebleu. Ett piano och en gitarr finns också – kul!
Gillberg & Kvint 