Direktionens protokoll 30 mars 1915. Protokollet finns på Regionarkivet i Halmstad.
Vintern går mot vår och det kan så smått börja bli dags att summera senvinterns efterforskningar om Fagereds sanatorium. Vi har djupdykt i arkivmaterial i vinter och det har gett utdelning i form av flera guldkorn.
En del är under vidare utforskning och andra är enklare att reda ut.
Uppgiften här ovan, från sanatoriets direktions möte i mars 1915, hör till de senare: ”Beslutades att om någon af dem vid sanatoriets anställda personalen skulle under tjänstetiden ådraga sig lungsot, må dessa åtnjuta afgiftsfri sanatorievård härstädes under en tid af högst tre månader.”
Den läkare eller sjuksköterska som blev sjuk i lungtuberkulos i tjänsten skulle alltså få vård utan avgift.
Blev de sjuka då? Jo, vi har några exempel på det. Men det är en annan historia, som vi kan återkomma till.
Flaska med PAS, daterad 4 december 1943. Professor Jörgen Lehmann uppfann medicinen 1943. Den här flaskan finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg
Att Fagereds sanatorium och alla andra länssanatorier är historia idag kan vi tacka medicinerna för. De revolutionerade vården när de introducerades. Plötsligt fanns en nästan säker bot i sikte.
Vi hör mycket om medicinerna under vår reserach om sanatoriet. Om hur de än i dag behöver ges i kombination och under mycket lång tid, men också om skillanden de gjorde när de introducerades.
Kombinationen streptomycin och PAS (paraaminosalicylsyra) visade sig vara en verklig fullträff mot tuberkulosen. Med den kombinationen av mediciner kunde många patienter bli fria från sjukdomen, och med tiden innebar det att sanatorievården blev överflödig.
På Fagereds sanatorium började medicinerna användas under andra hälften av 1940-talet. 1948 är första året som medicinerna PAS och streptomycin nämns i arkivmaterialet från Fagereds sanatorium.
Häromdagen fick vi för första gången se medicinen PAS i verkligheten – som den var förpackad på den tiden. Det var Medicinhistoriska museet i Göteborg som upplyste oss om den saken.
Museet berättar om sjukvårdens historia i allmänhet och Göteborgs sjukvårdshistoria i synnerhet. Berättar det om tuberkulos? Javisst.
I en monter fanns bland annat en flaska och en burk med PAS.
PAS uppfanns 1943 av Jörgen Lehmann (1898 – 1989), som var verksam vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under en period i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet tillverkades PAS i närområdet – vid SOAB (Svenska Oljeslageriaktiebolaget) i Mölndals kvarnby.
”PAS såg ut som små musaskitar. Som chokladströssel. Det skulle de (patienterna) ta. Men det tyckte de inte om”, har Anita Andersson, tidigare anställd vid Fagereds sanatorium, berättat för oss.
PAS i förpackning till vården. Förpackningen innehåller 500 piller. Rekommenderad dos till vuxna är 30 piller (dragéer) per dag. Den här förpackningen finns att se på Medicinhistoriska Museet i Göteborg. Bild: Dick Gillberg
Fler än Anita Andersson vittnar om att PAS smakade illa. Men nytta gjorde den.
Den som vill skänka dess uppfinnare en tanke kan göra det på Doktor Lehmanns gångväg, som ligger på Guldheden i Göteborg. Jörgen Lehmann föddes i Danmark. Han kom till Sverige som 16-åring 1914. Han arbetade vid Sahlgrenska sjukhuset från 1938 och framåt. Mellan 1938 och 1963 var han chef för centrallaboratoriet. Jörgen Lehmann avled 1989.
Spottkopp avsedd att användas av TBC-smittbärande personer. Bild: Dick Gillberg
Tuberkulos är en infektionssjukdom, som spridas genom smitta, berättar skriften Vad varje sanatoriepatient bör veta. Smittspridningen sker genom hosta, berättar skriften vidare. Som sjuk är det alltså viktigt att bete sig på sådant sätt att man inte sprider smitta.
Hosta och spott innehåller baciller och därför är det viktigt att man inte hostar rakt ut eller spottar omkring sig. Hostan kan hänga kvar i luften och efter att den sedan landat på golvet kan den fästa i damm, och så är smittspridningen igång. ”Okunnigheten och slarvet i dessa ting ha kostat många människor år av lidande och en för tidig död”, berättar skriften.
Hosta i näsduken, lyder uppmaningen.
Och upphostningarna? Svälj dem inte. ”Det kan ha sina risker att låta bacillhaltigt slem passera magen och tarmkanalen.” Spottet måste alltså ut. Den som ligger i vilosalen på sanatoriet får en spottkopp att spotta i. Och den som är uppe och går ska ha en spottflaska, som den här ovan på bilden.
Spottflaskan ska desinficeras. Sanatoriet sköter det där åt patienterna, men det finns ju förhoppningsvis en tid även utanför sanatoriets väggar. Skriften berättar hur patienterna ska göra när de kommer hem:
”Den , som lider av lungtuberkulos, bör om möjligt bo i eget rum. Golvet i detta rum får aldrig torrsopas utan skall rengöras med fuktig trasa. Dessutom är det lämpligt att alltid ha en liten kastrull med lock, till hälften fylld med vatten, stående i rummet. I den kunna begagnade näsdukar samlas och sedan kokas i 10 minuter, varefter de utan risk kunna gå med i den övriga tvätten. På samma sätt kan också spottflaskan utkokas vid behov. Vidare bör den, som lider av lungtuberkulos, ha egen matservis, egen kniv, gaffel och sked mm, som böra kokas på samma sätt före disken.”
Hur togs det här emot? Långt ifrån alla tuberkulossjuka hade möjlighet att ha eget rum. Vi ser också i annonser från tiden att lungsjuka inte är välkomna på hälsohem och liknande. Det fanns en – inte obefogad – rädsla för smitta.
Det krävdes nog en hel del mod och självförtroende för att som lungsjuk ta fram den där spottflaskan och använda den i större sällskap – även om det var just det man behövde göra för att sköta sin egen hälsa och ta ansvar för sin omgivning.
Julhälsning från Fagereds sanatorium. Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Sidan var näst intill blank när vi började kartlägga Fagereds sanatorium. Vi hade ett par berättelser från den egna släkten, och någon kvalificerad gissning. Sedan hittade vi en del av en journal och plötsligt blev allt väldigt konkret.
Men sedan tog det stopp. Alla vägar var uttömda.
Men de är ju aldrig det. Vi vet det.
Det var vid det första besöket på regionarkivet som vi första gången kunde gissa oss till hur mycket kunskap det kunde finnas att hämta. Vi har besökt arkivet åtskilliga gånger sedan dess.
Via vänner fick vi de första ingångarna till anläggningen som den står idag, och via ytterligare kontakter kunde vi börja samla in berättelser från personer vars släktingar vårdats där. Sedan har det bara fortsatt.
Det här året har givit en hel del nya kunskaper. Några av dem har vi delat här på bloggen. En efterlysning i hembygdsrörelsen i slutet av året har givit gott resultat och nu är det bara att fortsätta arbetet. Region Hallands regionarkiv, arkivet på Hallands Kulturhistoriska Museum på Varbergs fästning, riksarkivet i Vadstena och åtskilliga privatpersoner har hjälpt oss vidare i vårt arbete. Stort tack!
Så här i slutet av året passar det väl fint med en julhälsning? Se hur snötyngd tallen är på julkortet här ovan. Julfrid även på sanatoriet, får vi gissa.
Här och nu är det vi som skickar denna julhälsning, men egentligen är kortet sänt från Varbergsflickan Edith – en av sanatoriets första patienter. Kortet är poststämplat 1919. (Sanatoriet öppnade 1914.) ”En glad och angenäm Jul samt Ett Gott Nytt År önskas” från Edith, och vi stämmer in i hennes hälsning.
Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Martina Hansson berättar om kapellet och begravningsplatsen vid Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Apelviken i Varberg är sol och bad, stugliv, camping och surfing – men har också varit adress för ett stort sanatorium. Läkaren Johan Severin Almer tog här emot tuberkulossjuka barn med start 1902, då under ytterst enkla förhållanden. Verksamheten växte och ett par decennier senare var Apelvikens kustsanatorium väl känt, och belagt med patienter från hela landet.
Den här historien är väl ihågkommen i Varberg, även om sanatoriebyggnaderna i dag används som hotell.
I området finns också en begravningsplats med ett kapell. Många familjer hade inte råd att låta skicka hem sina avlidna barn och därför fick barnen sin sista viloplats i sanatoriets närhet istället för på hemorterna.
Kapellet och dess begravningsplats omges av ängar och lövskog med rikliga inslag av vindpinade ekar. Området är populärt bland flanörer. Inte undra på det – naturen är vacker och växlande och blåsiga dagar brusar Kattegatt mäktigt i bakgrunden.
Sanatoriets historia är väl dokumenterad genom forskningsinsatser av lokalhistoriker. Varje sommar hålls guidade visningar i kapellet och på kyrkogården med den här dokumentationen som stöd. Visningarna arrangeras med stöd av Sensus, och en av guiderna är Martina Hansson som hjälpt oss i våra efterforskningar om Fagereds sanatorium – genom att berätta om sin familjs kopplingar till det sanatoriet. Självklart ville vi därför gå på en av visningarna i Apelviken – och särskilt då en av guidningarna som Martina gav i sommar.
Sagt och gjort – vi tog del av en av Martina Hanssons guidningar. Historierna som berättas är rörande, och vi känner dem från Fagereds sanatorium: Mitt i eländet finns alltid hopp om en framtid utan sjukdom och lidande.
Även om verksamheterna skiljde sig åt en hel del var kärnan den samma både för barnen i Apelviken och de vuxna lungsjuka i Fagered. Näringsrik kost och vila skulle ge hälsan åter.
En annan likhet – som vi kan återkomma till: Arkitekt Rudolf Lange som ritade Fagereds sanatorium är även arkitekten bakom Apelvikens kustsanatorium.
Gravarna i Apelviken är på sätt och vis ett vittnesmål från Fattig-Sverige. För många familjer var det en ekonomisk omöjlighet att ta hem sina avlidna barn. Barnen som ingen hade råd att ta hem fick sin sista vila här, i Apelviken, ett stenkast från kustsanatoriet.
Hessleby sanatorium i Mariannelund fotograferat 1937. Bild: Digitalt Museum / Jönköpings läns museum
Tusentals patienter vårdades på Fagereds sanatorium under den tid som verksamheten var igång. Patienternas svar på sanatoriekuren registrerades i journalerna. De omfattas av sekretess. Men 70 år efter att den sista journalanteckningen gjordes kan vi få titta i dem.
Vårt intresse att titta i journaler är dock begränsat. Vi är inte medicinhistoriker, utan intresserar oss mer för det vardagliga livet på sanatoriet, före feberkurvor och förekomst av bakterier.
Däremot vill vi gärna veta mer om hur våra släktingar mådde. Journalerna bör ge svar. Om vi hittar dem. Vi går bet på E:s och K:s journaler. De finns inte att hitta där de rimligtvis borde kunna finnas – på Regionarkivet i Halmstad. När sanatoriet lades ner och verksamheten flyttades till lungkliniken i Halmstad i mitten av 1960-talet kasserades många gamla journaler. Därför är det skralt med journaler i arkivhyllan.
A:s journal verkar ha gått samma öde till mötes. Den hörde till de inaktuella det år flytten gjordes, och allt tyder på att den kasserades.
Och där fastnade vi. Inga journaler. Vi hade nått vägs ände. Men kanske inte…
Visst hade A vårdats också på Spenshults jubileumssanatorium? Ja, det vet vi säkert. Och gamla fotografier säger oss att också E vårdades där. Kanske finns journalerna från Spenshult hos Regionarkivet i Halmstad?
Men nej. Inga journaler efter A eller E i den hyllan heller.
Men spåren tog inte slut med det. A vårdades också på Hessleby jubileumssanatorium i Småland. Kan hans journal därifrån finnas hos Riksarkivet i Vadstena?
Ja, i Vadstena får vi napp. A:s journal från Hessleby finns där. Och inte nog med det – där finns också journalen från Spenshult. Vi förstår det som att journalerna från Spenshult fördes till Hessleby när Spenshult lades ner.
Den som söker gamla journaler bör alltså inte ge upp hoppet även om de första svaren är nedslående. Kanske har också dina släktingar vårdats på flera sanatorier? Med lite tur kanske du kan finna dem, även om fyndet inte görs på det arkiv du först förväntade dig.
”Välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”, är budskap på plakaten. Bild: Anders Kvints bilder
Demonstranterna säger ”välkommen härliga vår” och ”OBS! Klövra ej i dagrummet”. Vårflickorna i vita klänningar bär på korgar och i bakgrunden ser vi sanatoriebyggnaden. Flera fönster står öppna. I mitten står ett fönster på vid gavel och där innanför skymtar vi en patient eller anställd som kikar ut.
Fotografiet är från åren runt 1940 och motivet kommer från Fagereds sanatorium – Hallands läns sanatorium.
”Välkommen härliga vår” är ett budskap som vi lätt förstår så här vid månadsskiftet april – maj. Men detta med att vi inte ska klövra i dagrummet? Vad menas? Jo, klövra, förstår vi – det är att umgås med det motsatta könet. Stillsamt och helt oskyldigt eller ett riktigt hångel – efter vad vi förstår är ordets betydelse ganska vid.
Klövra är inget allmänt gammalt ord vilket som helst. Nej, det är sanatorieslang. Man klövrade inte vid dansbanorna förr i tiden. Klövra, det var något som utspelade sig på sanatorierna. Och kanske alltså också i dagrummen, får vi förstå. Men nu ska det vara slut med det. Klövra inte i dagrummet! Kom ihåg det!
Träd med mäktigt lövverk i Lia, vid promenadstigarna i närheten av det gamla sanatoriet. Bild: Dick Gillberg
Den 5 februari klockan 19 ska vi berätta om Fagereds sanatorium hos Okome föreläsningsförening och den 12 februari ska vi hålla föreläsning hos Falkenbergs föreläsningsförening på Stadsteatern i Falkenberg. Hoppas att vi ses vid något av tillfällena!
Fagereds sanatorium fungerade som länssanatorium. Det var alltså hallänningarnas sanatorium – oavsett om de bodde i Laholm och Kungsbacka eller någonstans där mittemellan. Vill du höra oss berätta om sanatoriet hos din förening? Hör av dig! Vi nås på rebecka(at)gillbergkvint.se och dick(at)gillbergkvint.se.
Dagens Nyheter 17 mars 1906, från Svenska Tidningar.
Blodstörtning: ”Häftig blödning från andningsorganen, främst lungorna” berättar Svensk ordbok.
Det finns gott om blodstörtningar i dagspressen när lungtuberkulosen härjade som värst. Vi hittar dem lätt genom Kungliga Bibliotekets utmärkta söktjänst Svenska Tidningar.
Som den här ovan. Ett sjukdomsfall i vimlet på gatan mitt i Stockholm en tidig vårdag 1906. Tidens press namngav den insjuknade kvinnan.
En tragedi i sena februari rapporterar bland andra Vårt Land om den 23 februari – även detta 1906. Det som berättas är en historia som kunde vara uppdiktad i någon sorglig saga av H C Andersen, eller kanske Charles Dickens eller Selma Lagerlöf. Men den är rapporterad i pressen och vi får tro att händelsen verkligen inträffat, i Norrköping en natt i februari.
Ny Tid 23 februari 1906, från Svenska Tidningar.
Den femårige pojken låg i sängen vid sin mor då grannkvinnan och andra tillskyndande fann honom. Modern var död. Någon tid – det framgår inte hur lång tid – innan hade hon drabbats av blodstörtning och tvingats till sängläge.
Det här är bara några exempel på rapportering i det tidiga 1900-talets press. Tuberkulosen skördade många offer och 1906 var utbyggnaden av stora offentliga sanatorier för alla medborgare bara i sin linda.
Fagereds sanatorium var i drift 1914 – 1965. I dag används anläggningen som hotell. Bild: Dick Gillberg
Vi har glädjen att i ord och bild få berätta om Fagereds sanatorium vid tre tillfällen i höst. Det blir föreläsningar med ganska olika inriktning.
Torsdag 31 oktober klockan 19.00, Folkets hus på Magasinsgatan 15 i Varberg, Hembygdsföreningen Gamla Varberg – föreläsning med fokus på kopplingar mellan sanatoriet och Varberg.
Lördag 9 november – tid meddelas senare – Arkivens dag, arkivet i Karl XI:s stall på Varbergs fästning – föreläsning med inriktning mot själva researchen. Vi berättar om hur vi gjort efterforskningarna om sanatoriet.
Måndag 11 november klockan 19.00, Varbergs Teater, Varbergs Föreläsningsförening – föreläsning med fokus på kulturlivet på sanatoriet och en del om den romantiska föreställning som fanns om tuberkulos förr. https://secure.tickster.com/sv/908m8xulumz6cx6/selectevent
Gillberg & Kvint 