Fagereds sanatorium invigdes den 12 september 1914. De första patienterna hade tagits emot redan den 20 augusti.

Men det var oroliga tider. Första världskriget hade precis brutit ut och priserna skenade. Landstinget stod alltså med ett helt nytt sjukhus med 96 vårdplatser, men – något förenklat – utan resurser att ta emot patienter. Lösningen blev att starta med halv beläggning.

Vid invigningen vårdades femton patienter på sanatoriet. Samtidigt hade den första chocken efter krigsutbrottet lagt sig och landstinget såg att det var möjligt att få tag i förnödenheter för att kunna driva sanatoriet ungefär som planerat. Samma dag som invigningen hölls beslutade direktionen därför att sjukhuset skulle fullbeläggas.

Mitt i skogen, på en höjd, ligger Fagereds gamla sanatorium. Hit reste kvinnor, män och barn i hopp om att vinna hälsan åter. Med frisk luft, bra kost och vila skulle tuberkulosen fördrivas. För många blev vistelserna på sanatoriet tröstlösa. Inskrivning följdes av utskrivning, för att sedan följas av ännu en inskrivning. Många återkom både tre och fem och sju gånger till sanatoriet. En del tillfrisknade faktiskt, och kunde fortsätta sina liv – om än märkta av sjukdomen. Andra dog.

Tuberkulos var en folksjukdom och många av oss som lever i dag bär berättelser om tuberkulos – om släktingar vars hela barndom eller ungdomsår försvann i oändliga sanatorievistelser, om släktingar som dog, om släktingar som överlevde.

Men hur var livet här? Vad gjorde patienterna om dagarna? Och varför byggdes sanatoriet just här? Det håller vi på att undersöka. Har du vistats på sanatoriet eller vårdades någon av dina släktingar här? Hör av dig, vi vill gärna ta del av din berättelse.